Jobbet och "En ukraisk traktor?"

Här är alltså den byggnad som jag huserar i under veckodagarna. Till synes helt oskyldig står huset där varje morgon och väntar på värnlösa arbetstagare att svälja för att klockan fyra spotta ut dem tillbaka till deras andra privata liv. Det kanske låter som om jag klankar ner på huset men det är faktiskt rätt trevligt, för att vara hemsökt, och jag trivs med jobbet för det mesta. Egentligen vill jag bara säga att det är dumt att stänga in sig i hur - även om de är fina - när det är en härlig klar höstdag. Efter att ha tagit dessa - fotografiskt sett utmärkta (?)- foton gick jag ut på en promenad faktiskt. Till höger ser ni den - inte lika vackra - skolbyggnaden där plågeriet av elever pågår friskt på många håll. De tvingas läsa, diskutera och analysera litteratur flera gånger per år och till och med - har någon sagt - torterar vissa (icke namngivna) lärare dem med starka verb (Hu.).

Men nu till boken. En liten berättelse om traktorer - på ukrainska är - så här långt - en riktigt underhållande historia om en familj som invandrat till England från ...Ukraina. Bara titeln gör boken läsvärd tycker jag. Den påminner om Smiths Vita tänder men är inte så fasligt lång som jag kommer ihåg att Vita tänder var. Allt som allt: lovande. Men. Varför är storasystrar alltid så beskäftiga och konventionella? Jag vill läsa om en trist och lite elak lillasyster någon gång för de får alltid vara så alternativa och fria och nu kräver jag upprättelser åt storasyster!! Tänker inga författare på oss stackars storasystrar och hur vi känner oss eller är alla författare lillasystrar? Man kan ju undra om det föreligger en konspiration? Ugglor gömmer sig i författarmossarna och var hundarna är i deras garderober kan man ju undra över lite innan man köper "storasysterdissandet" med hull och hår. Alltså: Fram för mer dumma småsyskon och på med lite hjältegloria på de stora tack!!

Until next time. "Be careful out there"