Kostymdrama

Föga anade jag att romanen "Pride and Prejudice" skulle komma att få större betydelse för mig än "Wuthering Heights" när jag läste dem för typ hundra år sen nån gång.. Jag var helt övertygad om att Heathcliff var såå mycket koolare än Mr Darcy... Ack vad jag bedrog mig - visade det sig.. Jag har nu plågat (?) elever genom att se filmen "P&P" och filmen "Bridget Jones's Diary" och jag måste bara säga att "Det är så sjukt kul att vara engelsklärare när man får se romantiska filmer och få betalt för det!". Jag har en hel del pedagogiska och litteraturvetiska och lärasigengelskiska skäl till att visa filmerna men ändå.. Och -Ja! Eleverna har läst utdrag ur böckerna, ska skriva om filmerna och kommer att lära sig ord som "accomplished" och "amiable" och "haughty" men ändå.. Nog har jag det BÄSTA JOBBET!! Jag önskar bara att vi hade en klassuppsättning av båda böckerna (eller kanske bara "Stolthet och fördom" för Briget Jones dagbok var väl inte såå bra kommer jag ihåg..) så att vi hade kunnat läsa dem också.

Jag undrar varför jag blivit MER romantiskt lagd (gäller filmer och böcker - inte typ så att jag har kläder från Laura Ashley eller att jag springer ut när det är dimma och läser poesi..) under senare år?? När jag var ung en gång för längen sen... I alla fall så var jag mer skeptisk mot sådana böcker förut och första gången jag läste "P&P" tyckte jag att den var lite småtråkig (hm). Jag har läst om den och gillar den nu - som ni kanske märker. Jag hoppas att eleverna gillade filmerna också men tänker att om de också är mer kristiska och cyniska så kanske de blir mer romatiska när de blir äldre och då tänker på sin galna engelsklärare med tacksamhet och glädje :)

Jag tänkte lite på att Anna K taggade mig för länge sen och "utmanade" mig att skriva sånt som inte alla kanske vet om mig.. Är detta något sånt?



-Nä.



Anna och flera andra vet det nog redan så jag får komma på något annat "oväntat om mig" senare kanske?

Är fort slarvigt?

Jag har nu läst ut Alvtegens "Skugga". Det tog en dag (och lite till). I boken är en av huvudpersonerna en författare som förfasar sig över läsarnas snabba och översiktliga slarvläsning av meningar som tagit författaren lääääänge att skriva. Man kan ju undra om Alvtegen ville slänga in en liten pik mot MIG? NÄ. Det verkar osannolikt. Boken var spännande och lättläst - precis som de andra böckerna jag läst av henne - men jag tror att jag gillat "Skam" bäst hittils.

Jag tycker att det är intressant att så många böcker jag läst på senare tid handlar om döttrar (det är ju inte så ovanligt att jag läser om just döttrar) och fäder (mycket mer ovanligt att de har en betydande plats i romanerna i min bokhylla dock). Jag tänkte på Holst bok "Min mosters migrän" i första hand därför att huvudpersonen även i den boken har en far som är författare men även "Fun Home" av Alison Bechdel där fadersfiguren är den dominerande influensen i huvudpersonens liv. Den senaste jag läst "Flyga drake" handlar i och för sig om en far och son men det känns som om fadern återkommer som tema i många böcker jag läser just nu. För ett tag sedan (förra året?) var det mor-dotterrelationer som övervägde men nu är det alltså inne med fäder - närvarande och frånvarande men mest problematiska verkar det som . Oj, jag höll på att glömma "Mig äger ingen" som ju är en till far-dotterbok jag läst. Skumt. Att det blir så.

Har du varit med om något liknande fenomen eller är det min konstiga (?) boksmak som styrt utvecklingen av böcker från mor till far?? Kanske du bara läser böcker med djur/bilar/teknik? Skriv gärna kommentarer om Edra erfarenheter..

Söndag

Jaha. Nu har jag läst ut fantasyboken. Den är skriven 1996 och är den första i en serie böcker. Den fjärde boken har just kommit ut! Tänk om jag/du hade börjat läsa bok ett 1996 och varit tvungen att vänta i över tio år!! på den fjärde delen. Hur ska man komma ihåg del nummer ett? Jag kommer knappt ihåg böcker jag läste förra året och hur skulle det då vara med tio år? Jag tror att fantasyläsare har ett bättre minne än de flesta? Det var en lite annorlunda bok där man aldrig riktigt vet vad som ska hända med huvudpersonerna men som vanligt med serie-böcker måste man nästan läsa 1000 sidor innan man riktigt vet vad boken handlar om eller tycker att man "känner igen" alla huvudpersoner. Varför läser man då sådana böcker?? Jag tror att det är för att de är så långa. Det är lite härligt att ha 800 sidor kvar av läsningen - det känns som om man har en härlig karamell. Eller?

Efter mitt fantasyäventyr har jag börjat läsa Alvtegens "Skugga" och den verkar lättläst och spännande och välskriven. Jag har inte kommit så långt i den än men lovar att skriva mer senare. Jag har dock inte riktigt haft tid att läsa så mycket för idag var det ju skyltsöndag och dessutom ....Kramsnö!!

Snögubbe och snöfort/hus har vi (barnen och jag) hunnit med idag. Vi var ute i tre timmar - ända tills vi blev alldeles för blöta för att det skulle vara skönt. När vi kom in åt vi lite av den på skyltsöndagen inköpta SAFFRANslängen!! MUMS. Det är så skönt att vara ute. Det är bra med skyltsöndag också för då har man en ursäkt att köpa saffansbröd i stället för att baka det. Det går ju till någon klassresa eller så... Nästa helg blir det egenbakade bullar. Dubbelmums.

:)

blog language - I challenge change.. or something..

Hi there,
It's nice to be able to reach almost everyone in the whole world like this. Who am I kidding? Writing my blog in English is not for me, I don't think, but just this once I will give it a try.

It seems that having a blog and writing it in Swedish has ruined my English skills or has severely hampered my imagination in English. Whatever the cause it seems I cannot write interestingly today. Therefore, please feel free to ignore or dismiss this contribution to my blog.

If you think - hey what a boring sod that blogger is - try it yourselves. If you have a certain style of writing (e g Swedish) then change can be hard. Change is always jobbigt (translate that!! Jobbigt must be the best Swedish word ever! or maybe roligt which is often translated as either funny or nice when in fact it means both words. Maybe English has too many words?)

So. That's it for now. I've got other things to do and this writing in English business could not possibly lead to anything good?

Bye. See you in Swedish next time. (I can hear you saying: Phew. Thank U. Please no more of this... so I will obey..)

ett litet vardagligt inlägg bara..typ..eller?

Ella har fått feber av sitt vaccin. Stackars. Jag är helt slut av mina engelska-verb-lektioner som jag haft idag. De gick bra men varför tycker man att det är en bra idé att göra samma sak i två klasser samtidigt egentligen?

Jag läser nu den första delen i den episka (?) fantasyserien ...(nått me Swords eller Ice eller nått) av George RR Martin. Jag har inte läst fantasy på ett tag men har bestämt mig att prova den här av någon anledning.

Nu följer egna ostrukturerade tankar om fantasy: Det är möjligt att jag tar tillbaka allt i morgon. Brasklapp alltså. Here goes:

Det bästa med fantasy är att de är långa och "episka" och det sämsta med dem är att de är långa och ibland händelsefattiga. Det finns många som tycker att fantasy är t om ännu sämre än deckare (har jag förstått) och därför känner jag att jag måste ta fram det som eventuellt kan vara bra med genren.

Jag tycker att bra fantasy är som sagor - bra fastän de ibland är dåliga. Hm. Jag menar t ex att sagor och fantasy (mycket av det jag läst) innehåller en tråkig kvinnosyn och en förlegad manssyn. Till sagornas försvar kan sägas att de uppkom i ett samhälle som hade den kvinno- och manssynen och till fantasyn försvar ... De vill likna sagor? Jag vet inte vad som är egentligen bra med fantasy förutom att man ibland vill läsa det? Ni kommer säkert på fler saker än jag (jag är lite fantay-lös hehe idag).

Jaha. Vi får se när jag läst ut de 800 sidorna vad jag tycker. Jag har varit super-extremt-jätteless på genren ett tag så man vet aldrig men jag känner mig positiv. Konstigt ändå att man "måste" skriva en förklaring till varför man läser något när ingen behöver förklara varför de ser på "Desperate houswives"? Eller? Själv ser jag numer bara på "House" och "Grand designs" så vad vet jag om teve?

Gonatt.
Här får ni ett fantasy-riddar-hästord av mig "Joust"
Sug på den karamellen!

Mina drömmars stad vs. Mor gifter sig

Till er som redan läst båda böckerna: Ni kommer att se att jag funderar över saker som ni för läääänge sen tänk och om det irriterar er så ber jag er - läs ändå! Eller? Avgör själva.

Så var den utläst - boken som jag aldrig tog mig tid att läsa. Den var bra (och igen är jag där med mitt "bra" men det är så svårt med synonymer verkar det som). Förra gången jag skrev om boken tyckte jag inte att den var lika bra som t ex "Mor gifter sig" men jag har tänkt (!). Jag läste Martissons bok när jag var femton år och nu läser jag denna bok när jag är ... år. Det är så svårt att jämföra bokupplevelser nu och då. Jag undrar vad jag skulle tyckt om "Mor gifter sig" om jag läst den idag för första gången? Skulle jag tyckt att den var för tendentiös eller att den var för långsam? För mycket elände - som någon på littvet sa när vi läste den då? Jag tror att jag skulle gilla boken än idag faktiskt.

Jag ryggar inte för lite elände i böcker (jfr The Road) bara det är en bra bok. Det jag saknar hos mig själv när jag så här i ett senare skede av mitt läsarliv läser böcker/den här boken är att jag inte längre lever mig in i huvudpersonens plågor lika mycket som jag gjorde när jag var yngre/inte hade läst så mycket. Jag känner i slutet av boken när eländiga saker händer hyggliga människor "ja ja - livet är orättvist och kapitalismen en stor egotrippad idiot" men förr när jag läste kände jag mer "o, nej! stackars huvudpersonen!" vilket är mycket bättre egentligen. Vad kräver jag av en bok för att den ska beröra mig egentligen? Är jag för distanserad, för kristisk? Jag vet inte. Vad är då bra med Mina drömmars stad? Helheten - tror jag. Myllret. Alla som tillsammans utgör boken och staden.

Jag gillar också att boken fått mig att tänka på hur mycket som ändrats på kort tid och på hur mycket dagens regerings våta dröm är att saker skulle ha stannat kvar som de var före August Palm och hans gäng. Är jag dum mot regeringen? Har jag fel i mina antaganden? Bitter kanske? Jag anar oråd när majoren tycker att vi inte ska utbilda alla ungdomar i Sverige "för deras egen skull", jag känner lukten av begravd hund när "man ska uppvärdera yrkesstudier" genom att låta de blivande "arbetarna" slippa veta något om samhällskunska och litteratur och jag hör ugglorna hoa i sina sumpmarker när jag får veta att ingen ska kunna läsa vidare som vuxen "för om man inte får en andra chans kommer man automatiskt att lyckas första gången". Jag undrar om maktens män (och kvinnor som låtsas att de är maktmän) ligger i sina sängar och är rädda för svensklärare och bibliotekarier - för tänk om dessa ungdomar ändå på något sätt kommer i kontakt med farliga "böcker"!! Tänk om de reflekterar över sin ställning i samhället och tänk om de kräver något så farligt som bildning!

Det hemska är att de förmodligen inte alls behövt ändra i skolan för vi sitter ändå bara här framför datorn och lunar och facebook och framför teven och idol och duärvadduäter och vi tänker då inte på att vi ska hjälpa varandra eller dela med oss. Det är för jobbigt.

Jag har upptäckt Stockholm tillsammans med Henning och jag undrar om inte just sådana här böcker är precis vad vi behöver - som motvikt liksom. Det här inlägget skulle handla om "Mina drömmars stad" vs."Mor gifter sig" men nu vet jag inte riktigt vad det blev. Jag tror att det blev oavgjort men att båda böckerna vinner mot facebookochlunar varje dag. Basta.

När/om ni skriver kommentarer till mig kommer jag säkert att komma på fler infallsvinklar men just nu är det ... slut för idag.

Happiness is a box of .. books

Mina och Kalles böcker kom idag! Visst är de fina!! På bilden till höger ser ni hur långt jag har kvar i "Mina drömmars stad" men vad jag ska välja att läsa sedan är en öppen fråga - en rolig fråga faktiskt. Mums.

OOOps!

OJ då! Råkade visst lalla runt lite på fejsbok igår och idag - i all välmening visserligen men ändå. Så har ännu ett tvärsäkert uttalade gått åt pipan men jag säger till mig själv "jag kan sluta när jag vill...". Allvarligt talat så är det kompisar och syrrans kompis och nån till som addat mig och då vill jag ju förstås adda tillbaka dem - så de inte tar illa upp. Jag tror dock inte att jag orkar hålla på så mycket med det men det visar sig nog. Det måste erkännas - det var ROLIGT att skickar Shakespeareanska förolämpningar till vänner och bekanta. Jag läste lite i det finstilta och hittade då passagen där det står att facebook äger dina bilder och din information och då kändes det inte lika roligt kanske? Det står dessutom att om du använder andra "developers" roliga påhitt så vet man aldrig vad de gör med din information och då ska du "skriva på" att facebook inte kan hållas ansvariga (eller liknande).

Boken: Jag har kommit till del tre av boken som fortfarande är bra (skriver jag detta ord "bra" för tusende gången nu? - Jag har för lite fantasi och synonymkuskap uppenbarligen men håll till godo!) och nu har Henning och frugan gått och skaffat barn! Det börjar kännas lite hemskt nu för jag känner igen mig så i att man vill att barnen aldrig ska gå utanför gården och aldrig hamna i bråk eller råka illa ut. Med tanke på att mina barn bor i 2000-talets Piteå så kan man lätt säga att Henning och Lotta har betydligt mer och svårare saker att oroa sig för! Hu! Nu kanske det kommer att går dåligt för de stackars små barnen är allt jag kan tänka. ¨

N.E på mitt jobb hade en teori om att föräldrar som alltid är med och uppmärksamma och oroliga kommer att få barn som råkar ut för "freak accidents" och att inte lika nitiska föräldras barn kommer att tända majbrasor utan att bränna sig, åka för fort med moppen innan de fyllt 15 utan att något händer och leka i trappor utan att åka kana nerför. Jag känner att det ligger något i det han säger. Vad tycker ni? Jag är alldeles för hönsmammig (i mina tankar i vilket fall) men jag försöker att låta barnen växa upp och springa iväg själva. Det är svårt tycker jag så hur svårt måste det inte ha varit på 1800talet i slummen? Som ni hör/läser är jag nu inne i boken och om jag inte somnade hela tiden och om jag inte hade utvecklingssamtal och födelsedagskalas i tankarna hela tiden hade jag nog läst ut boken idag.

Mitt bokpaket har inte kommti. Snyft. Det gör inte så mycket egentligen (o-snyft).

Nu ska jag dricka mitt kvällste (eller thé som det ibland - oförklarligt nog - kallas)
Hej då.

Företagshälsovården - vår inspiration...

Jag håller forfarande på att läsa "Mina drömmars stad". Jag är inne på vecka två! tror jag men jag tycker att den är bra. Ändå. Den tar bara lång tid att läsa. Jag har inte riktigt varit säker på vad jag skulle skriva om den men jag gör ett försök. Jag antar att ALLA redan har läst den så ni får gärna kommentera mina söndagströtta åsikter/tankar om boken. Det jag gillar allra mest med boken är förstås - som alla vet - skildringarna av staden. Det är lite kul att tänka sig slussen (där jag stått i flera år och väntat på bussar ut till Nacka) som den såg ut för 150 år sedan. Jag önskar att jag hade blivit begåvad med ett bättre lokalsinne för då skulle jag veta exakt var de är i boken men det går bra så här också för Fogelström är en så bra beskrivare. Däremot undrar jag över bokens huvuperson Henning. Jag undrar varför han är så trist? Så oskuldsfull à la Rousseaus vildar?

Visst kan man väl ha både en stad som huvudperson och en huvuperson som är människa? Jag kan tycka att "Mor gifter sig" är bättre i så fall - när det gäller att huvudpersonen är intressant. Jag har dock fortfarande 130 sidor kvar att läsa men jag skulle inte tro att Fogelström kommer att ändra på Henning i första taget. Jag antar att han gjort Henning sådan för att vi ska uppleva "drömmarnas stad" samtidigt och på samma oskuldsfulla sätt.

Kanske författaren skulle beskriva sin huvudperson som "staden och inte personen" på samma sätt som jag nyss hörde företagshälsovården (NLLs) beskriva sitt uppdrag som "arbetsmiljön är vår patient - inte den enskilda medarbetaren". Hur kan man ha arbetsmiljön som patient undrar ni kanske? Svaret är: Det vet ingen! När jag hörde det blev jag mycket förvånad måste jag säga men om man tänker efter är det kanske inte så underligt. Om man har personer (fysiska) som patienter blir det ju en massa jobb och kanske måste man behandla vederbörande med någon slags medicin eller samtalsterapi eller jag vet inte men om nu arbetsmiljön är patienten kan man ju skriva planer eller beställa ergonomiska stolar och det är betydligt lättare och ger förstås mer betalt (tror jag) än att arbeta med människor direkt (vi som arbetar med ungdomar vet dessutom att om man gör det så är man nästan inget värd.) Jag tror banne mig att de har kommit på något riktigt bra! Vi ska kanske också börja med något liknanade på skolorna? "Vi jobbar inte med elever i första hand - vi jobbar med kunskaper och pedagogik!". Vad tror ni om det? Vi skulle kunna stitta och skriva planer och beställa pedagogiska böcker - eller stolar - hela dagarna och dessutom få upp våra löner. Inte så dumt kanske?? Vi skriver ju visserligen redan många och bra planer och vi beställer böcker men de verkar ha tagit steget fullt ut på f-hälsovården och om vi skulle inspireras av dem...

-Tänk dig: Undervisning utan jobbiga elever! Bra eller dåligt?

Nu sitter jag och undrar om jag ska radera hälften av det jag skrivit för i morgon kanske jag inte alls tycker som idag men ni får ta det för vad det är - en trött medelålders! (oj - hjälp!! när blev det så?) kvinnas (bok)tankar.

Tillbaks te boka: Eftersom jag verkligen gillar beskrivningar (kanske efter att ha läst alltför många fantasyböcker i min ungdom?) så läser jag boken och känner mig nöjd. Den är bra och jag kommer att bli stolt över att jag har läst en bok som så länge stått och häcklat mig från bokhyllans trygga över hylla. Jag kanske till och med läser "Bröderna..." men det får vi se för snart kommer mitt oseriösa (nåja) bokpaket!! Hurra!!

Fejsbok - ett pyramidspel?

Jag har bestämt mig för att jag inte inte inte ska "lalla runt på fejsbok" (som Frida så vackert uttyckte sig). Jag vägrar! Jag kan inte göra saker som "alla" gillar. Varför? Det är ju dumt, jag kanske missar en massa fina saker i livet? Dessutom gör jag många saker som "alla" gillar men jag går omkring och tror att jag inte gör det! Hur dumt är det egentligen? Typ - superosmart och ganska töntigt men ändå... Jag har t ex aldrig sett Titanic. Den har ju ALLA sett - eller hur? Men inte jag. Jag blev less och sur som en kart på att det var så mycket reklam och att alla pratade om hur bra den var. Hur känner jag för det nu?

- Jag mår bra. Det kanske inte är så dumt ändå, att välja bort saker för att man är less på att alla hela tiden pratar om det. Jag har nu utvecklat en titanicliknande känsla för facebook och kommer således att inte få kontakt med gamal pluggkompisar, inte vara med i diskussioner, inte ha "vänner" eller få bita någon. Hm.

Jag får väl göra som med bloggandet. Jag väntar tills alla säger att "det är såå ute med bloggar" (nästan då..) eller tills någon tvingar mig (heheh) innan jag skaffar en. Det går bra. Jag är inte mån om att vara hipp/inne/fett grym, jag gillar mitt gammeldagsa "läsa en bok i pappersform inte som pdf!" sätt att vara och säger bara:

-Yes box - all rait för så säger man väl fortfarande i hippa kreddkretsar??

Eller?...

Men jag köper ju inga stövlar och väskor och sånt!

Så. Nu har jag gjort det igen! Jag har slösat massa pengar på böcker. Puh. Fast det dröjer innan de kommer för jag beställde först fyra böcker och sen kom jag på att jag ville ha två till och sen beställde jag från ett annat företag en bok för att den inte fanns på det första och så liksom rullade det på - utan tanke på kostnader.. Jag har visserligen aldrig - inte en när jag var fattig student - haft någon tanke på att avstå från just böcker och aldrig har jag backat för att köpa en bok för att den var för dyr! Inte om jag riktigt ville ha den i alla fall. Böckerna jag beställt är:

MCCARTHY, CORMAC:NO COUNTRY FOR OLD MEN

MARTIN, GEORGE R. R.:GAME OF THRONES

MCCARTHY, CORMAC:BLOOD MERIDIAN

ALVTEGEN, KARIN:SKUGGA

samt

MACBRIDE, STUART:DYING LIGHT
MACBRIDE, STUART:KALL SOM GRANIT

och även

RANKIN, IAN: WATCHMAN

Hm. Verkar det mycket för Er kära läsare? Det var ju faktiskt nästan två månader sedan förra bokpaketet och jag har nu bara "Skumtimmen" kvar att läsa ur min tidigare "att-läsa-lista". Den är dessutom lånad på skolbibblan - perfekt för vi får aldrig förseningsavgift!

Jag vill bara berätta också att man kan ha bra medarbetarsamtal!! - JO! man kan det. Jag pratade med "il chefe" och hon tyckte att en bokcirkel var ett utmärkt alternativ till billig men inte-det-man-riktigt-var-ute-efter-fortbildning. Dessutom tyckte hon att jag och mina kollegor skulle åka till IRLAND!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! WOW!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!KOOOOOLLLL!!!!!!!!! Vi ska nu bara kolla lite alternativa pengakällor för att på något sätt förbilliga vår resa men sen är det klart (nästan).

En sista tanke för dagen: Kanske bibblan är ett alternativ för bokslukare?? Eller är alla bra böcker redan utlånade redan? Jag ska göra ett försök eftersom ... Det blir lite dyrt. Men. Jag köper ju inte scarves och inte heller smink och vad jag förstår kostar det också en hel del.

Godnatt alla out there.

Heart Sick - hjärtsjuk?

Hej,
Läser just nu "Heart Sick" och den är väl ganska bra tror jag. Jag litar inte helt på min förmåga att veta vad som är bra just nu så om nån annan mot förmodan läst den och vet om den är bra så får ni gärna skriva en rad. Det är svårt när jag är så kräsen i mina val av deckare (Rankin och Connelly är favoriter) för de skriver ju max en bok per år! När då dessutom Stieg Larsson har gått och gått bort så finns föga tröst i att jag hittat en till favorit. Huvudpersonen i "Heartsick" är en journalist (jag gillar mest polishuvudpersoner för de andra är så..töntiga) med rosa hår! Det är förstås helt ok att ha rosa hår men författaren skriver och beskriver hennes hår ideligen!!! Hur många gånger är det intressant att veta vilken frisyr ett rosa hår har?? Dessutom har författaren en tydlig faiblesse för yttre personbeskrivningar - vilket jag inte gillar. Som ni ser är jag kritisk. Ändå vill jag ge boken en chans för handlingen är intressant(eventuellt?).

Den handlar om en polis (som journalisten med ROSA hår ska skriva om) som blivit torterad av en seriemördare och som senare har (polisen alltså) utvecklat ett drogberoende och ett "dåligt liv" (oj oj! jag skulle verkligen inte vilja att en elev som beskriver handlingen i en deckare för mig skulle uttrycka sig så där dåligt!! Vadå "dåligt liv" liksom? - Ja ja, han är skild, ärrad, verklighetsfrånvänd osv.). Man får följa journalisten och polisen om vartannat. En ny mördare härjar i Portland (? USA nån stans - det är inte så viktigt) och polisen jagar honom/henne. Ibland får läsaren tillbakablickar till när polisen var fången hos mördarpsykopaten.

Som ni ser är det en ok seriemördarpolisjaktbok men ingen höjdare so far. Jag känner mig tvungen att försöka hitta fler BRA deckarförfattare och försöker läsa nya då och då. Det kan bli som nu - att jag tycker att boken är ok men inte vill läsa något mer av författaren - eller så kan man hitta något nytt? Åsa Larsson var en sådan "prova-påföfattare" för mig och jag har läst alla hennes böcker - och Alvtegens också! Men den här...

Betyg 3 av 5.

Nu ska jag läsa ut den! hej då.