Mina drömmars stad vs. Mor gifter sig

Till er som redan läst båda böckerna: Ni kommer att se att jag funderar över saker som ni för läääänge sen tänk och om det irriterar er så ber jag er - läs ändå! Eller? Avgör själva.

Så var den utläst - boken som jag aldrig tog mig tid att läsa. Den var bra (och igen är jag där med mitt "bra" men det är så svårt med synonymer verkar det som). Förra gången jag skrev om boken tyckte jag inte att den var lika bra som t ex "Mor gifter sig" men jag har tänkt (!). Jag läste Martissons bok när jag var femton år och nu läser jag denna bok när jag är ... år. Det är så svårt att jämföra bokupplevelser nu och då. Jag undrar vad jag skulle tyckt om "Mor gifter sig" om jag läst den idag för första gången? Skulle jag tyckt att den var för tendentiös eller att den var för långsam? För mycket elände - som någon på littvet sa när vi läste den då? Jag tror att jag skulle gilla boken än idag faktiskt.

Jag ryggar inte för lite elände i böcker (jfr The Road) bara det är en bra bok. Det jag saknar hos mig själv när jag så här i ett senare skede av mitt läsarliv läser böcker/den här boken är att jag inte längre lever mig in i huvudpersonens plågor lika mycket som jag gjorde när jag var yngre/inte hade läst så mycket. Jag känner i slutet av boken när eländiga saker händer hyggliga människor "ja ja - livet är orättvist och kapitalismen en stor egotrippad idiot" men förr när jag läste kände jag mer "o, nej! stackars huvudpersonen!" vilket är mycket bättre egentligen. Vad kräver jag av en bok för att den ska beröra mig egentligen? Är jag för distanserad, för kristisk? Jag vet inte. Vad är då bra med Mina drömmars stad? Helheten - tror jag. Myllret. Alla som tillsammans utgör boken och staden.

Jag gillar också att boken fått mig att tänka på hur mycket som ändrats på kort tid och på hur mycket dagens regerings våta dröm är att saker skulle ha stannat kvar som de var före August Palm och hans gäng. Är jag dum mot regeringen? Har jag fel i mina antaganden? Bitter kanske? Jag anar oråd när majoren tycker att vi inte ska utbilda alla ungdomar i Sverige "för deras egen skull", jag känner lukten av begravd hund när "man ska uppvärdera yrkesstudier" genom att låta de blivande "arbetarna" slippa veta något om samhällskunska och litteratur och jag hör ugglorna hoa i sina sumpmarker när jag får veta att ingen ska kunna läsa vidare som vuxen "för om man inte får en andra chans kommer man automatiskt att lyckas första gången". Jag undrar om maktens män (och kvinnor som låtsas att de är maktmän) ligger i sina sängar och är rädda för svensklärare och bibliotekarier - för tänk om dessa ungdomar ändå på något sätt kommer i kontakt med farliga "böcker"!! Tänk om de reflekterar över sin ställning i samhället och tänk om de kräver något så farligt som bildning!

Det hemska är att de förmodligen inte alls behövt ändra i skolan för vi sitter ändå bara här framför datorn och lunar och facebook och framför teven och idol och duärvadduäter och vi tänker då inte på att vi ska hjälpa varandra eller dela med oss. Det är för jobbigt.

Jag har upptäckt Stockholm tillsammans med Henning och jag undrar om inte just sådana här böcker är precis vad vi behöver - som motvikt liksom. Det här inlägget skulle handla om "Mina drömmars stad" vs."Mor gifter sig" men nu vet jag inte riktigt vad det blev. Jag tror att det blev oavgjort men att båda böckerna vinner mot facebookochlunar varje dag. Basta.

När/om ni skriver kommentarer till mig kommer jag säkert att komma på fler infallsvinklar men just nu är det ... slut för idag.