OOOps!

OJ då! Råkade visst lalla runt lite på fejsbok igår och idag - i all välmening visserligen men ändå. Så har ännu ett tvärsäkert uttalade gått åt pipan men jag säger till mig själv "jag kan sluta när jag vill...". Allvarligt talat så är det kompisar och syrrans kompis och nån till som addat mig och då vill jag ju förstås adda tillbaka dem - så de inte tar illa upp. Jag tror dock inte att jag orkar hålla på så mycket med det men det visar sig nog. Det måste erkännas - det var ROLIGT att skickar Shakespeareanska förolämpningar till vänner och bekanta. Jag läste lite i det finstilta och hittade då passagen där det står att facebook äger dina bilder och din information och då kändes det inte lika roligt kanske? Det står dessutom att om du använder andra "developers" roliga påhitt så vet man aldrig vad de gör med din information och då ska du "skriva på" att facebook inte kan hållas ansvariga (eller liknande).

Boken: Jag har kommit till del tre av boken som fortfarande är bra (skriver jag detta ord "bra" för tusende gången nu? - Jag har för lite fantasi och synonymkuskap uppenbarligen men håll till godo!) och nu har Henning och frugan gått och skaffat barn! Det börjar kännas lite hemskt nu för jag känner igen mig så i att man vill att barnen aldrig ska gå utanför gården och aldrig hamna i bråk eller råka illa ut. Med tanke på att mina barn bor i 2000-talets Piteå så kan man lätt säga att Henning och Lotta har betydligt mer och svårare saker att oroa sig för! Hu! Nu kanske det kommer att går dåligt för de stackars små barnen är allt jag kan tänka. ¨

N.E på mitt jobb hade en teori om att föräldrar som alltid är med och uppmärksamma och oroliga kommer att få barn som råkar ut för "freak accidents" och att inte lika nitiska föräldras barn kommer att tända majbrasor utan att bränna sig, åka för fort med moppen innan de fyllt 15 utan att något händer och leka i trappor utan att åka kana nerför. Jag känner att det ligger något i det han säger. Vad tycker ni? Jag är alldeles för hönsmammig (i mina tankar i vilket fall) men jag försöker att låta barnen växa upp och springa iväg själva. Det är svårt tycker jag så hur svårt måste det inte ha varit på 1800talet i slummen? Som ni hör/läser är jag nu inne i boken och om jag inte somnade hela tiden och om jag inte hade utvecklingssamtal och födelsedagskalas i tankarna hela tiden hade jag nog läst ut boken idag.

Mitt bokpaket har inte kommti. Snyft. Det gör inte så mycket egentligen (o-snyft).

Nu ska jag dricka mitt kvällste (eller thé som det ibland - oförklarligt nog - kallas)
Hej då.