Nu har jag läst ut ...

Blood Meridian och Skrattet och glömskans bok!

De var båda bra och jag önskar verkligen att många som jag känner läser dem. Speciellt vill jag gärna diskutera Blood Meridian så kom igen - läs den. Det är värt mödan. Jag vill inte skriva så mycket om boken och slutet här för att Kalle håller på att läsa den och jag vill vänta tills vi diskuterat den innan jag skriver så mycket mer om den. Jag har dock tänkt på en sak som utspelade sig i bloggvärlden och som jag lite känner att jag borde omformulera... Jag sa någon gång att jag inte tyckte om att läsa om personer/karaktärer som jag inte kunde identifiera mig med.... Har ni hört så dumt!! Jag vet faktiskt inte riktigt själv vad jag menade med mitt förhastade uttalande men efter att ha uppskattat en bok som handlar om meningslöst våld, skalpering och krig som livsfilosofi måste jag bara undra över min kommentars hållbarhet??

Jag tror att jag kan ha menat att om man läser böcker där man liksom känner att man förväntas identifiera sig med karaktären och att man förväntas känna igen sig i en roll - tex kvinnorollen - så vill jag bara sparka bakut och säga NEJ! I den här boken tror jag inte att någon förväntas känna igen sig i personernas skäl eller brist på skäl till att de gör som de gör (mördar och skalperar mm.). Däremot kan jag när jag läser den här boken förstå att karaktärernas handlingar är beroende av omgivningen, tidsandan och ett reellt hot om att själva bli mördade när som helst. Jag behöver inte identifiera mig med dem men jag behöver förstå vad som driver dem, deras bevekelsegrund för deras handlande. Jag tycker - fastän jag ibland önskade att huvudpersonerna skulle bli dödade - att boken är bra! Alltså behöver jag inte kunna identifiera mig med personerna i böcker jag läser! Det vikigaste för mig är allså att boken är intressant (duh, det är väl klart :) Jag kände bara att jag ville klargöra det för mig själv.

Så. Då var det uppklarat. och sagt. i cyberrymden. alltså är det sant? alltså är det läst??

Gokväll!