Om ni någon gång vill öva er i tålamodets ädla konstart kan jag rekommendera en sittning vid läxbordet med min åttaåring. Jag vet inte vem av oss som var mest stolt och nöjd med sig själv när skrivläxepärsen var över - jag eller min dotter? Jämt skägg tror jag. Puh. Att det ska vara sååå jobbigt att sitta bredvid och säga "skriv nu meningen..", "kom igen - du vet ju vad du ska skriva...", "men nu är du ju snart klar...det går bra..." osv. osv. osv.osv. i all oändlig halvtimme.
Slutresultatet blev ju bra i alla fall och jag undrar om inte jag själv skulle vilja ha en "hejare" ibland när det känns motigt att rätta de där sista proven. Tänk att ha någon som konstant sa att man var bra och att det snart var slut... Nog skulle väl det vara något att prova? Eller? Jag ska fråga min man om han vill bisitta/heja mig nästa gång jag är dum nog att ge mig i kast med typ "hemprov" (jag har gjort det - gett elever hemprov... det verkar alltid som en bra ide just då på något sätt...men sen... huga...)
Jag har i alla fall bestämt mig för att läsa "Saturday" så det är bäst att jag sätter igång med det nu - annars blir jag väl aldig klar...eller? Jag tror inte att jag behöver någon påhejare när det kommer till nöjesläsning faktiskt - och det skulle nog vara lite irriterande om jag hade en? Vem vet???
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Heja heja heja!
Hemprov är egentligen skitdumt. så det så
hemprov, är det som hemtenta..eller uppsats, eller...vad är det?
tänk hur det är för föräldrar utan två pedagogikexamina att dela på då....fast man kanske inte går en fempoängskurs i tålamod ens på lärarhögskolan....det tycker jag att man borde
Antingen en fempoängare eller så obligatorisk prao i 10 veckor på ett dagis. Förskolepersonalen är ju fantastiska på det mesta men särskilt på tålamodets ädla konst.
Hemprov eller vilket eget arbete som helt verkar ju alltid vara en bra ide, just då vill säga. Inte när skiten ska rättas.
Ni tala sanning kamrater!
Skicka en kommentar