nn lägga ut den på min blogg under titeln "läser". Det känns skönt att ha läst ut boken för jag gillar ju inte den här genren riktigt och känner mig stolt över att ha lyckats läsa en hel självbiografi (eller är det en "sann" bok??).Nu läser jag en helt påhittad historia som handlar om en kvinna som gillar att...
-Läsa! (helt oväntat va!?)
Hon jobbar (jag har bara läst två kapitel så vänta er inte något storslaget analyserande här..) i sin fars bokhandel/antikvariat och får en dag ett brev från en mystisk författarinna som heter Vida Winter. Winter vill att hon ska skriva hennes "sanna" historia och konstigt nog tycker jag att det är helt ok. Att läsa en påhittad "sanning" är ok men inte att läsa en "sann" sanning. Konstigt va! Jag tror att jag helt enkelt inte gillar verkligheten eller...? Jag gillar inte "sanna" berättelser men jag gillade "Montecore" - som är en bok av Jonas Hassen Khemiri - som verkligen leker med läsaren och får oss att fundera över vad som är sant och inte sant. Konstigt. Men ändå inte.
Tillbaka till "Den trettonde historien": Jag vet att upplägget låter läskigt likt en "mysrysare" (kommer ni ihåg dem?) men jag tänker ge den en ärlig chans innan jag bestämmer mig för att såga den. Än så länge är språk och beskrivningar bra men jag känner att om det visar sig att Vida Winter (snacka om Barbara Cartland-namn på en karaktär... bara en sån sak... anar oråd...) bor i ett ödsligt slott och har en trädgårdsmästare som är sådär lite småmystisk och svartmuskigt snygg så kommer jag nog att lägga ifrån mig boken.
Under tiden läser jag nyfiket vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar