Det är väl bara att börja kommentera då: Eremitkräftorna av Anne B Ragde - fortsättningen på Berlinerpopplarna. Så här tänkte jag efter att ha läst den: "Den var väl bra..." men inte något mer. Jag tycker att den är en typisk "mellan-bok", den är inte "fristående" på något sätt för den fortsätter exakt där den förra slutade och slutar med en riktig klipp-hängare så att man bara måste läsa nästa bok. Jag kan bli lite sur på författare som gör på det här sättet (det gäller ofta fantasyserier också). De verkar ge ut en bok bara för att tjäna pengar i stället för att sätta ihop del 2 och del 3 till en bok som faktiskt har en början, en mitt och ett slut. När det gäller fantasyserier förstår jag bättre varför man inte kan slå ihop böcker (de är ju typ 1000 sidor redan) men den här boken "Eremitkräftorna" var bara kanske 300 sidor lång och skulle således kunna ha t ex 600 sidor utan problem med häftning o dyl.
- Ja, jag förstår att en bok-serie inte kan ha ett slutgiltigt slut i varje bok men ett "episod-slut" kan man väl ändå kräva? Den första boken "Berlinerpopplarna" hade ett slut som var överraskande och sammanfattande och var därför bättre. "Eremitkräftorna" var ändå klart läsvärd och jag är fortfarande nyfiken på hur det kommer att gå för karaktärerna så jag ska nog läsa nummer tre också.
Så till bok nummer två: Caipirinha med döden...Jag har redan kommenterat boken en gång och då var jag irriterad på den och på huvudpersonen. Min tidiga uppfattning av boken har dessvärre inte förbättrats och när jag läste ut den blev jag enbart lättad över att den var slut. Tyvärr var det inte en bok i min smak kan man nog sammanfatta det.
Nu läser jag den tredje boken av Stuart McBride och den verkar lovande...
- I'll be back..
with more in depth (HAHAHA yeah right!) analyses of my reading material..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar