I onsdags blev både jag och Kalle sjuka. Samtidigt. Hm. Undrar om den där gången när vi torkade kräk och tvättade Ellas pyamas och lakan mitt i natten har något med det att göra?
OK. Alla utom Moa var/hade vait sjuka. Vänta. Vänta. Vänta... Hela helgen gick. Ingen magsjuka. Söndag. Yey! Hon klarade sig! Måndag: Skolan ringer. Moa har kräkts. Jaha. Men nu har vi väntat färdigt. Nu får vi ju tillfälle att tvätta om alla lakan och vädra igen. Tur att det är så varmt. Inte. Minus tjugo. Ja. Sånt är livet ibland. Förra veckan jobbade jag på onsdag. Resten av veckan var jag hemma. Oj, oj. Jag hatar magsjuka. Stackars alla som har det just nu och som kommer att få det. Tur att det går över i alla fall.
Innan jag blev sjuk hann jag dock läsa lite (när jag satt bredvid sjuka Ella). Jag har läst ut "Dödgrävarens dotter" av Joyce Carol Oates. Jag hade bara läst en av Oates böcker innan dennna men jag har försökt många gånger. Jag vet inte varför jag aldrig kommit mig igenom någon roman förut. (den jag hade läst var en bok om boxning. Jättebra! Läs den om du gillar sporten och läs den om du hatar boxning och tycker att det alls inte är en ädel sport utan bara farligt slagsmål och misshandel som legaliserats genom att det sker i en ring).
Jag måste ha valt fel böcker innan för nu var jag fast redan i första kapitlet. Jag ska inte skriva för mycket om boken men i första kapitlet ska huvudpersonen gå hem och upptäcker att en man följer efter henne. Han ser inte särskilt farlig ut - han har en panamahatt på huvudet (bara en sån sak!) men han går hela tiden efter henne. Det verkar kanske inte så farligt och spännande men Oates beskriver känslan av obehag på ett bra sätt och jag känner igen mig så mycket. Vem av er (kvinnor?) har inte gått på en glest trafikerad gångväg någon gång och sett en man gå bakom er och känt... Ruggigt - och värre ska det bli. Det är kanske inte en bok för dig som just nu är ute efter lite lätt underhållning men om du gillar familjedramer och lite diskbänksrealism så är det en bok för dig.
Det var intressant att läsa den här boken direkt efter att ha läst Lehanes "Gryningens land" som ju utspelar sig i Boston efter första världskriget och några år framåt för Oates bok börjar efter andra världskriget och jag tänkte att jag kanske skulle få en bra "tidsaxel" på köpet. Det är dock svårt att jämföra dem för de är så olika skrivna. Lehanes bok är episk i sitt omfång och sin bredd medan Oates fokuserar på den individuella utvecklingen av en karaktär. De var båda bra på sitt sätt - även om jag föredrar Lehanes bok framför den här.
Jag har också läst "Att tro på Mister Pip" av den Nya Zeeländske författaren Lloyd Jones men den berättar jag om en annan gång. Läs den också!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar