Hej alla,
Jag har kanske skrivit om detta förut (eller pratat till leda om samma sak) men håll ut eller sluta läsa när ni är less. Jag har nämligen alltid haft en förkärlek till deckare och så långt är det väl inga problem eftersom det finns gott om dem. Jag har under vissa perioder i mitt "läsliv" gillat andra genre-böcker än deckare och som exempel kan nämnas häst-böcker (lågstadiet), äventyrsböcker (mellanstadiet), mysrysare och harlekin (högstadiet) och fantasy (gymnasiet) osv. Jag har förstås läst annat än dessa genrer samtidigt men jag skulle aldrig vilja läsa en harlekin nu eller för den delen en ungdomsbok med eller utan hästar. Jag har vuxit ifrån dem helt enkelt. Så långt allt väl och vi kan ju alla enas om att Barbara Cartlands böcker inte innehåller så mycket nytt eller överraskande eller ens bra. Låt oss erkänna: De är rent ut sagt dåliga. Ok då. Men deckare?
Är deckare som Barbara Cartland verkligen? Tycker ni därute att ni ärligt kan säga att Michael Connelly eller Karin Alvtegen är sämre författare och att deras böcker är mer förutsägbara än t ex Paolo Coelho eller Nora Roberts? Vem hade inte förstått att alkemistenhuvudpersonen skulle finna vishet i att vara i stillhet och begrunda livets mening i all enkelhet? Vem hade trott att han plötsligt skulle bli deppad av alla får och börja supa? - Inte jag kan jag säga. På samma sätt tror jag inte att "den ärrade polisen" kommer att bli lycklig och tillfreds bara för att han/hon hittar mördaren i boken. Jag tror att få böcker är så originella att man inte känner igen teman och motiv från andra böcker man läst men deckare blir så ofta påhoppade tycker jag och därför skriver jag detta. Det jag undrar är: Varför tror och tycker så många att just deckare är "mall-skrivna och "bara för att tjäna pengar-böcker"? Vad läser alla andra för böcker då? Le Clézio eller? Sällan säger jag och synar!
Jag vill slå ett slag för fördomsfrihet i bokdebatten (om det finns en sådan utanför mitt huvud..) och säga att en bok kan antingen vara bra (oavsett genre) eller dålig (oavsett genre).
Om Leif GW Perssons andra bok i trilogin (som jag just avslutat) säger jag: Spännande och intressant men ett litet minus för språket ibland. Han skriver roligt boken handlar om politik och samhället och polisen. Läs den om ni gillar sånt. Den var lättläst och bra.
Jag ska nu se House så jag fortsätter en annan gång men jag avslutar med ett tips till alla småbarn/mellanstorabarns-föräldrar out there:
"Gör inte gipsavgjutningar av Edra barns söta fötter om ni är trötta!!!" PUH.
You've been warned.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Jag gillar deckare! Dock inte dåliga sådana :)
En sak jag har tänkt på är att jag ibland kan gilla att se "dåliga" filmer (förutsägbara dussinfilmer) när jag är trött och slut - men jag gillar sällan (aldrig?) att läsa "dåliga" böcker. Vad beror det på? Har du nån teori? Om jag är trött och inte orkar med någon utmaning alls så läser jag hellre om en bok jag läst tidigare. Då vet jag vad jag får, och läsningen blir anpassad till min trötta hjärna.
Jag tycker att den absolut största förtjänsten med de nutida deckarna är att det är dessa böcker som står för samhällsdebatten. Det är i kriminalromanen angelägna frågor diskuteras, såsom trafficking, ekonomisk brottslighet, invandrarpolitik, samhällsekonomi, välfärdssamhället, etc...
Dåtidens deckare var ju i princip alltid en pusseldeckare där fokus låg på att finna mördaren; den typiska "whodunit-deckaren" - utan någon som helst debatt kring tidens företeelser.
Stor skillnad på nu och då, och dessutom ganska stor skillnad på nutidens deckare vad gäller språk och struktur. Somliga av dagens deckare är bedrövliga i språk och struktur, medan andra är helt bra.
Säger som du: Man kan inte rakt av såga kriminalromanen. Då vet man inte vad man gör.
heja heja
alla böcker som folk gillar och allt som får människor att läsa mer är bra böcker!
Jag håller med dig Ellinor. Jag aldrig riktigt förstått generaliseringen riktigt heller, två deckare kan ju vara så otroligt olika. T.om. bibblo har lite svårt att bestämma sig för om en bok är deckare, spänning, psykologisk thriller osv. jag har märkt att samma bok faktiskt kan "byta plats" från vecka till vecka mellan "vanliga" och "deckare". Så att ha en åsikt om en hel genre som är så splittrad..
Håller med dig fullständigt. Jag hyser också en förkärlek till deckare. De är basen och mycket annat jag läser är utflykter. Michael Connelly är i en klass för sig och på senare tid har jag lärt mig uppskatta Dennis Lehane, trots att kvaliteten är mycket skiftande.
Jag såg nyss ett debattprogram där Mustafa Can diskuterade deckarkvaliteten med bl.a. Theodor Kalifatides och Thomas Bodström och blev lite häpen över hur diskussionerna gick.
Nej, fram för de fantastiska deckarna, trots att det skrivs oerhört mycket skräp också (Mons Kallentoft ska du akta dig för, enligt min mening om du inte redan haft oturen att snubbla över honom).
Så, det blev en halv C-uppsats det här = ) Men vilken trevlig blogg du har.
//M
Finns det då värst många böcker som inte är mallskrivna eller inte hör till en särskild genre? Nä - jag tror inte det. Hellre en välskriven deckare än dåligt skriven relationsroman eller generationsroman eller en diskbänksroman eller... För sådana finns det ju gott om i våra svenska boklådor men man får inte kritisera dem för de är ju svenska och creddiga medan det går bra att klanka ner på utländska deckarförfattare för att de inte alltid har något speciellt att säga.
Som om alla svenska växaupp i tristahemmed dummaföräldrar romaner skulle vara bättre av nödvändighet. Bara för att man har nåt att säga behöver det inte betyda att det blir bra eller ens intressant. Därför håller jag mig till min blogg och skiter i att skriva denstora generationsromanen.
:)
Skicka en kommentar