Bokåret som gått - en summering

Nu har det gått ett år sedan jag skaffade mig en liten blå anteckningsbok att skriva in boktitlar och författare i. Som ni kanske förstår (även om jag uttycker mig klumpigt) är det en "boklogg" eller kanske en "loggbok?" där jag skriver upp vilka böcker jag faktiskt LÄST och inte bara påbörjat. Jag tänkte att det kanske skulle få mig mer motiverad att läsa klart böcker och inte ge upp efter femtio sidor om jag tycker att det går trögt. Detta vet jag inte om jag riktigt lyckats med men det var roligt att se hur många böcker jag faktiskt läser per år.

Jag hann med 47 st. Nästan en per vecka alltså. Jag vet inte om det är bra eller dåligt men jag ser på datumen att vissa böcker bara tar några dagar medan vissa tar en HEL MÅNAD (Pamuks "Snö" hm..). Jag känner mig nöjd med både antalet och att jag lyckats med att läsa olika genrer, olika svårighetsgrad, olika språk (nåja, svenska och engelska). Här nedan följer en liten sammanfattning detta "läsår":

Bästa bok: The Road av Cormac McCarthy

Sämsta bok: Den siste tempelriddaren av Raymond Khoury

Besvikelser: Mannen som dog som en lax av Mikael Niemi, Mannen under trappan av Marie Hermansson och Anybody out there av Marian Keyes

Överraskande bra: Snabba Cash av Jens Lapidus

Mest underlig, udda och märklig: Den Galopperande svensken av Sture Dahlström

Jag kanske återkommer med mer tankar om mitt läsår senare men nu ska jag laga mat (puh) och åka med Moa till simskolan så jag måste säga:

Bye Bye!

The Road

Så här roligt kan man ha i Umääh!

Egentligen vill jag bara säga:

- The Road av Cormac McCarthy är bara sååå bra! Läs den och känn hur ni uppskattar dagens värld lite mer och hur ni lever lite lyckligare även om vardagen ibland är lite irriterande.

Boken är en framtidsskildring, en dystopi, av ett liv efter "branden" som ödelagt hela Amerika. Det handlar om en pappa och hans son och om livet och varför man ska försöka överleva. Den är lite svårläst i början, språket är uppbrutet och bilderna förvirrande innan man kommer in i den men efter några sidor var jag fast. Det händer egentligen inte så mycket, de går på vägen (hence the title) och man får egentligen inte heller så många tillbakablickar med desto fler tankeställare. Fastän, eller kanske för att..., den är så dyster, kan jag inte lägga ifrån mig den. Det är som när jag var liten och tänkte på "bomben" (gjorde alla det? Eller kommer jag ihåg konstigt?) eller som när jag nu tänker på den globala uppvärmningen eller efter att ha sett "Day after Tomorrow" på dvd. Det kanske inte är riktigt hälsosamt att gilla sådana böcker för mycket men jag åker ju inte "fritt fall" eller klättrar på berg så något "farligt" kan jag ju unna mig tänker jag. För övrigt kan jag nämna att boken fått Pulitzerpriset 2007 så det finns nog många som tycker om den. (så där - ett till skäl att läsa den för er som inte litar blint på mig förstås...)

Personligen läser jag inte så många prisvinnare men i år har jag hunnit med Nobel (Pamuk), August (Alakoski) och nu Pulitzer (McCormac) så jag är rätt nöjd med mig själv (konstigt egentligen - att man är mer nöjd om boken fått pris för det borde ju inte spela någon roll?).

Noterade ni att deckare har vunnit min genre-enkät!! Sju röster!! över 50!!!%!!

Rösta nu i den nya enkäten! Så är ni snälla!

Hå och hej, trevlig helg!

Om tiden (23.58) - och Chicklitt

Jag sitter här nästan mitt i natten och tänker på all tid som jag skulle behöva till massor av saker och så tänker jag att sova - det är nog överreklamerat - så jag skriver i stället. Om chicklitt. Jag började idag på "shopaholic" men jag kände direkt (30 sidor) att jag inte ville läsa den boken. Varför? Är jag för "fin" för sådana böcker? -Nej. Jag har i min ungdom (för läänge sedan - nåja ett tag i alla fall) läst många, många liknande böcker. Fast då hette de "tantsnusk" för det var på den tiden vi fortfarande hade svenska ord på saker...(sa modersmålsläraren bittert). Jag läste Judith Kranz, Barbara Bradford-nånting, Mary Stewart etc. Jag läste till och med Margit Sandemo och jag gillade dem verkligen. Det som är mest slående när man jämför dagens chicklitt med 80!-talets tantsnusk är att huvudpersonerna i dagens böcker är så...vad ska man säga..aningslösa..och naiva och till och med dumma! I Kranz mfl:s böcker äger huvudpersonen ett affärsimperium som hon byggt upp från grunden, hon har 100-tals anställda och en affär med trädgårdsmästaren men hon nöjer sig inte med det - hon vill ha en man som är lika smart och hänsynslös som hon.. Dagens alla Bridget-inspirerade huvudpersoner vill - ha en man! Ingenting annat? De är snygga men tycker inte om sig själva, de är dåliga på sitt jobb men har tur som får behålla det och de är dessutom lite själviska och ibland t o m elaka. Saker bara händer runt omkring dem och de har ingen aning om hur allt går till, de bara "hänger med" (go with the flow för alla er som vill ha anglicismer). Jag tycker att det är OTROLIGT irriterande med romanfigurer som inte kan och/eller vill något mer med sina liv. Jag känner mig som de där i Camus Främlingen som dömer honom för att de inte förstår att/varför han inte vill något med sitt liv (undrar om det är duktigastorasysterbacillen igen?)

Jag har läst alla Maryan Keyes böcker för de tycker jag är roliga och det kan hända att just de böcker (av andra författare) jag fått tag i inte är bra så jag slänger härmed in en stor brasklapp! Jag tycker bara att det är konstigt att det under "backlash-80-talet" (Läs Susan Faludis bok för mer info om "Backlash" om ni inte redan gjort det..) fanns så många snuskiga tanter med så mycket makt i böcker och att det i vårt nu så upplysta feministsamhälle (t o m kristdemokraterna kallar sig någon slags feminister!?) inte går att hitta nästan någon tantsnuskig, axelvaddsförsedd, maktgalen men snygg förebild i chicklitten.

Ni får gärna kommentera och rätta mig om jag har fel men håll med (ni som var med) om att det är lite bimbo-varning på Bridget och hennes "posse"? Vad kan detta betyda? Hur går det ihop?

Jag har förresten läst ut Läckberg, som var bra men förutsägbar (i alla fall om man läst många deckare). Jag fick avi från posten och skulle hämta mitt bokpaket så att jag har något att läsa nu, men ....Det har inte kommit!!! Dumma Adlibris! Nu måste jag ju läsa "Fakta om Finland" kanske? ojoj...Eller "Mina drömmars stad"!! Det låter som ett bra förslag så nu kan jag somna lugnt - trygg i känslan av att ha bloggat och bestämt nästa bok.

Godnatt alla! Sov Gott! (men det gör ni redan?)

Kommentarer om kommentarer

Det är superkul att få kommentarer på det jag skriver så fortsätt med det! Det enda tråkiga med kommentarer är att man inte alltid får dem..

Jag måste bara få berätta om böckerna jag beställt från Adlibris:
MCCARTHY, CORMAC:THE ROAD
RANKIN, IAN:EXIT MUSIC
HOSSEINI, KHALED:FLYGA DRAKE
IGGULDEN, CONN:WOLF OF THE PLAINS
CAIN, CHELSEA:HEARTSICK
NYMAN, BENGT:JOHN LENNON VAR MIN BROR, JAG SVÄR

Tjohoooooooo! Det är roligt att beställa böcker!! När jag ska ha tid att läsa dem är en annan femma för jag har inte ens läst klart Läckbergboken än fastän den är både lättläst och underhållande. Den är inte så spännande men välskriven och eftersom den handlar om deltagare i en dokusåpa känns den också typisk för "nu" på ett bra sätt. (hjälp! hur skriver jag egentligen? - Jag skyller på att jag inte ätit middag ännu...). Jag läste Läckbergs tre första ganska tätt inpå varandra och kände mig lite less på huvudpersonen men nu är det roligt att läsa henne igen och i den här boken är det polisernas arbete som boken fokuserar på vilket jag gillar bättre än "privatspanare".

Nu ska jag duka - tyvärr - för det var roligare att ordbajsa än att laga mat...(varför tycker alla att det är roligt att laga mat? -Konstigt, säger jag i alla fall..)

Hej då på dej då...

Helgens läsning och annat..

Ser ni att jag ändrat mall för blogg? Jag vet inte om det passar sig att ha ett maritimt tema på en bokblogg men jag blev lite less på allt det gröna och jag tyckte att Fridas var så fin (hennes nya blogg alltså) och då blev det så här. Jag vill bara påpeka att jag läst färdigt Beatlesmanifestet och det var ju bra det - så slipper jag skriva om samma bok om och om igen. Jag har också lyssnat klart på Stieg Larssons Luftslottet som sprängdes (äntligen). Det har tagit så lång tid att lyssna på den för att jag bara tillåter mig att lyssna när jag promenerar. Jag har också kommit på att jag inte kan lyssna på "talbok" när jag gör något annat som t ex städar. Jag börjar ofelbart att tänka på andra saker och tappar ständigt bort mig i handlingen men när jag promenerar går det bra. Anyway, det finns många många bra saker med Larssons böcker:

1. Alla kvinnor i böckerna är framstående i sina yrken, smarta och duktiga.
2. Alla kvinnor skildras som subjekt med egna tankar
3. Alla hans böcker tar upp kvinnofrågor som de allmängiltiga frågor de är (varför får man slå kvinnor utan att folk reagerar?)
4. Alla böcker tar upp samhällsfrågor
5. Alla böcker är spännande

Det kan tyckas att inte detta är så konstiga "bra saker" men ni skulle blir förvånade (eller .. ni är väl förstås också vana) över hur många deckar som har:

1. Alla (utom en kanske) kvinnor är offer eller mördade eller horor
2. Alla kvinnor (utom en kanske) är objekt (för mördare eller manliga fantasier)
3. Böckerna tar inte upp "kvinnofrågor" ur ett samhällskritiskt perspektiv
4. Böckerna tar inte upp samhällsfrågor i allmänhet heller utan pratar om "ondska"
5. De flesta böcker är förstås ganska spännande - annars skulle de ju inte handla om något alls...


Jag tycker dock att denna sista bok är lite ...Overklig .. Jag vet inte om jag hade för höga förväntningar eller om det var för att jag lyssnade på den i stället för att läsa (med ögonen...) men jag tyckte att den var lite seg bitvis. Dessutom undrar jag lite om Mikael Blomkvist (q?). Det är lite svårt att komma karaktärerna inpå livet tycker jag (och det gäller alla tre böckerna) men man kan ju inte få allt och som helhet gillar jag verkligen Stieg Larssons böcker (se ovan).

Nu ska jag mysa lite med mina söta döttrar så...
tills en annan gång...

Why am I soft in the middle but the rest of my life is so hard? (Paul Simon)

Allvarligt talat - mitt liv är inte svårt men jag hörde sången idag och tycker att just den textraden av bodyguard är så bra! Det ser inte så ljust ut för Beatlesmaifestet (känns som en följetong redan detta) för jag började på en Läckberg idag...

Nu ska jag koka potatis. Det är ungefär det jag kan i matlagningsväg känns det som så här på vardagarna i alla fall. och steka korv. kulinariska höjder. nej. men mättande. Ska jag städa? -Kanske, men mest troligt kommer jag att göra annat nyttigt i stället - som att betala premien på nya tidningsprenumerationen (Språktidningen).

Hej så länge,
Elinor

Mer kritisk? Moi?!

Se hur snäll och rar jag ser ut! Kalle gav mig en liten tankeställare nyss när han sa att jag blivit mer kritisk och läser böcker på ett annat sätt sedan jag börjat med bokbloggen. Hm. Det kanske är sant? Jag tror att det ligger något i det Kalle sa - speciellt det om att jag läser annorlunda. Jag undrar också om det är så att jag har svårare att sätta ord på det som jag tycker är bra? Det låter jämt så smörigt och töntigt när jag gillar något och dessutom är det ju bra mycket roligare att vara lite elak? Eller? Det handlar ju förstås om människor som skrivit böcker och som aldrig kommer att läsa min blogg och inte bli ledsna (typ som när man dissar melodifestivalklänningar i TV-soffan eller liknande?) så jag känner mig inte helt samvetslös när jag tänker på vad jag skrivit i bloggen. Tro mig - jag kan vara betydligt giftigare om böckerna när jag sitter med kvällstekoppen och surrar med Kalle.

Det jag tänker på i första hand nu är förstås på Er, kära läsare, (om ni finns?) och att ni kanske inte vill läsa böckerna jag läst efter att jag skrivit om dem. Det skulle ju förstöra lite av syftet med bloggen som ju var att få dela med mig av och diskutera bokläsning med andra boktokar. Som tur är har vi ju alla olika smak och om ni vet med er att ni inte alltid tycker om samma slags böcker som jag (det finns de som inte gör det! - Tokigt men icke desto mindre sant. :) kan ni väl - snälla - läsa böckerna i alla fall så jag har någon att diskutera dem med.

Nog med detta egotrippande.

Jag har (såg ni..."jag".. egotrippen fortsätter...jaja... det är faktiskt en blogg...) nästan läst halva Beatlesmaifestet och det som är bra med boken är: att den är isländsk. Och lite rolig. Huvudpersonen Johann är en spelevink (lustikurre?/skolans clown?) som berättar om saker som händer i hans kvarter och ibland om saker som politik och t ex USAs flygbas - ur ett barns/prepubbeunges perspektiv. När han beskriver vuxna och deras konstiga gräl är det underhållande men än så länge har det varit för många personer som beskrivs för att man ska få något större engagemang i personerna. Jag hoppas att den är så där som filmen Shortcuts och att allt knyts samman i slutet så jag ska nu - med friska och en aning mer positiva ögon - läsa ut den. Jag hoppas på att få veta vad Beatlesmanifestet går ut på innan den är slut. Om ni vill kan jag skriva en sån där spoilervarning om jag vill kommentera manifestet.

God natt alle samman och sov gott och dröm visa drömmar om kärlek och fred.