bokfördomar - vem? jag?

Oj, oj, oj, nu står jag här med skägget i brevlådan, fingrarna i kakburken, i skamvrån... (eller vad man nu säger...), för jag har just läst ut Dansar Elias? Nej! av Katarina Kieri. Som jag lovade har jag läst ut den innan måndag och det är en ungdomsbok, en sån som jag "inte gillar att läsa" för att jag typ är "för vuxen" eller något annat tokigt. Jag måste bara gå rakt på sak och erkänna:

- Jag tyckte att den var väldigt bra!

Jaha. Måste jag nu också börja gilla "Vinterviken" eller? Jag tror inte det. Jag har för säkerhets skull inte läst "Vinterviken" och kan därför tvärsäkert uttala mig om att jag inte skulle gilla den alls om jag provade. Eller? Jag tror faktiskt att jag får göra som Mimmi skrev i en kommentar tidigare (rätta mig om jag missuppfattat Mimmi) och skita i vilken etikett som boken i fråga har och koncentrera mig på kriteriet "bra bok" eller "skitbok" eller "nåja, den var väl sådär-bok".

Från och med nu ska jag försöka lägga undan mina fördomar mot genrer när det gäller böcker - utom förstås

"Misery Memoirs and Pseudo-intellectual drivel..." (ur Jasper Ffordes bok "First Among Sequels")

Jag kommer nämligen inte heller i fortsättningen att läsa en bok bara för att författaren säger att "det är sant - det som står här! och dessutom är det så synd så synd om mig!!! Faktiskt" och inte kommer jag heller att stå i bibliotekshyllan och hålla i en bok som utlovar "att ge läsaren en inblick i livets innersta väsen och göra läsaren till en bättre människa genom att jämföra människan med ett sandkorn i en öken...".

Detta lovar jag Eder, kära läsare. Om ni ser mig på bibblo - eller annorstädes - med en sådan bok i handen, ge mig då en liten knuff - för då går jag säkert i sömnen. Men ungdomsböcker... Jag ska läsa fler! Om jag får bra tips förstås.

Jag känner mig ödmjuk nu (en stund så passa på medan det varar) så jag ska gå och fixa Te till mig och mannen (som firar fars dag i läsfåtöljen). Ha det bra och hoppas ni enbart får goda läsupplevelser denna höst/vinter.

PS. Jag måste erkänna att jag nog tyckte att boken var lite för kort och det kanske är "ungdomsbokskaraktäristiskt"? Det tog mig bara två timmar att läsa den och för att den skulle få högsta betyg av mig skulle den ha varit bra mycket längre. I vilket fall som helst så gillade jag den - så länge den varade :)

The Butcher Boy

Ja. Vad ska man säga om slaktarpojken då?




...



...



Jag önskar att jag visste...

Tur (eller synd) att man inte är tvingad att vara på ett seminarium som handlar om boken? Jag tror i alla fall att det är en bok som lämpar sig för diskussion men jag kan inte komma på något att säga om den just nu.

Jag tror att jag kanske kommer på vad jag ska skriva om den senare?

Just nu säger jag bara: Bra bok men lite jobbig att läsa.
Jag återkommer.
Förhoppningsvis.
Kanske?

The Butcher Boy och att läsa långsamt

Den är lite hemsk den där Bucher Boy. Men bra. Jag gillar när man är tvungen att läsa långsamt för i vanliga fall läser jag väldigt fort och kommer sedan inte alltid ihåg boken så bra. Ett problem är bara att jag lättare blir uttråkad när jag är tvungen att långsamläsa så det fungerar bara om boken är bra och långsam, inte annars.

Det har förstås sin tjusning att läsa fort också - då hinner man ju så många fler böcker! Jag håller ju dessutom koll på hur många böcker jag läst per år (eller, jag har räknat dem ett år i alla fall) så egentligen borde jag ju bara läsa fort-böcker eller ungdomsböcker. Eller? 2007 års böcker tog i snitt tre dagar till en vecka att läsa men Pamuks "Snö" tog hela mars!!! Ändå tycker jag att jag kommer ihåg mycket av den boken fortfarande och därför envisas jag med de långsamma böckerna.

Hur läser du? Vad tycker du?

Nåväl. Jag har bara hunnit till sid. 58 i The Butcher Boy och jag har läst den i flera dagar nu. FAst. Jag har ju varit på kurs och suttit i skolbänken hela dagarna i två dagar i rad och sånt gör en nästan för trött för att läsa när man kommer hem. Stackars, stackars elever i skolan som måste sitta stilla så länge varje dag! Jag måste komma på något bra sätt att få oss att röra på oss på lektionerna!! Det känns som en bra plan.

Ciao!

En halv gul sol - Chimamanda Ngozi Adichie

Jag har kastat "Saturday" åt sidan till förmån för den här lovande boken! Jag har läst 100 sidor och jag tycker att ni genast ska läsa den!

Så. Då har jag sagt det om boken och nu ska jag jaga isäng barnen så ni får läsa om vad den handlar om någon annan stans (en bokhandel kanske?).

Gokväll.

Life of Pi - Yann Martel

Jag har sett den här boken på olika ställen och tänkt att jag nog borde läsa den och nu... Har jag det. Jaha.
- Vad tyckte jag om den då?
- Svårt att säga...
-Men vad handlar den om då?
- Tja.. den är lite som filmen "Cast away" eller möjligtvis "Robinson Crusoe" ...
- Vad handlar den om?
- Den handlar förstås om Pis liv..som man förstår av titeln. Duh..
-Men kan du utveckla lite..
- Pi är från Indien och hans pappa har ett zoo, han hamnar i en livbåt tillsammans med olika djur t ex en bengalsk tiger!! Det är inte lätt kan jag säga. Han har det knepigt.
- Jaha, men på baksidestexten står det att man t om kan börja tro på gud av att läsa boken. Vad säger du om det?
- Gud och gud.. jag tror att de som vill ha böcker om vishet och gud får läsa Paulo Coelhos böcker i stället... Huvudpersonen Pi är visserligen religiös (på ett lite udda sätt) men om man som läsare blir det så stämmer det nog inte in på mig i alla fall.

Så här håller jag på för mig själv eftersom jag inte känner någon annan som läst boken och jag gärna skulle vilja ha någon att diskutera den med. Jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker om den ännu men den är uppdelad i tre delar och mittendelen handlar om Pi, livbåten och tigern och den tycker jag bäst om. Jag tror i alla fall att jag kan rekommendera andra att läsa boken för den är inte som alla andra och för att det är så mycket i den som handlar om djur. Alla som tyckte att "Cast away" var bra och som inte ryggar tillbaka för lite osannolika händelser kan gilla den. Jag tyckte att den var....bra (tror jag). Nu ska vi få se en barnteater så jag lämnar Pi åt sitt öde tills nästa gång.

Trevlig helg!

Kafka på stranden

Tja, så ska man skriva om en utläst bok igen, och ingenting är så svårt som just det för jag vet aldrig hur mycket jag ska avslöja av handlingen eller hur jag ska sammanfatta alla intryck som jag får av en bok. Jag gör ett försök. Jag gillade "Kafka på stranden" mycket. Den var överraskande och mystisk men ändå lättläst! Jag vet inte om ens författaren själv vet allt om sin mystiska bok så jag har sammanställt några frågor:

• Vilken genre tillhör romanen? Skönlitteratur - ja, science fiction - ja, utvecklingsroman - ja osv... Här är förresten en rolig beskrivning på ordet utvecklingsroman från Wikipedia: Handlingen går i stort sett ut på att huvudpersonen, som ofta är en man, i sin ungdom bryter upp från sitt barndomshem och ger sig ut på en resa. Ofta upplever jaget en slags vilsenhet och finner sin tillflykt i kvinnor av olika karaktär (hör och häpna: horan eller madonnan), men får även råd och vägledning från någon annan person. Inte visste jag att de var så humoristiska på wikipedia men håll med om att det var kul :) och här har vi nog pudelns kärna eftersom huvudpersonen är 15 år och har rymt hemifrån till ett bibliotek där han får hjälp och goda råd av bibbloassistenten och ligger med ... jag ska inte avslöja mer men om ni är nyfikna kan ni gärna läsa boken.
• Vem är Johnny Walker egentligen?
• Hur ska det gå för dem efter bokens slut?

Jag gillar att han får hjälp av bibliotekarier för det upprätthåller och rättfärdigar min fördom (fakta?) om att alla bibliotekarier är - i hemlighet - coola och belästa och auktoritetsföraktande kultursnobbar med hjärta och medkänsla!! Hurra för alla bibblojobbare! (dit räknar jag även "assistenter" - faktiskt).

Jag skrev förut att den som inte gillar onaturligheter inte kommer att gilla boken och jag känner att jag måste komma med ett litet varningens finger till.... Eftersom huvupersonen Kafka Tamura är 15 år så förkommer en del .....

....sextankar ... och annat liknande ...

Att sådant förkommer tycker inte jag personligen är ett problem utan jag ser det mer som en för tonåringar viktig del av att växa upp och jag tycker att det är befogat men -

Be warned! Ordet k-k finns med i boken.. Bara så att ni är förberedda. Boken är dock så MYCKET mer än onaturligheter och sextankar så jag måste ändå rekommendera den till nästan ALLA. Den är också skönt lång (typ 500 sidor) så den tar inte slut så fort. Det är bra.

Nu är jag boklös! Snyft.

japaner, japaner, japaner...

Jag var inte född då det klassika sportreferatet sändes men jag läser ju faktiskt en bok av en japansk författare (Haruki Murakami). Boken "Kafka på stranden" är hittils väldigt bra tycker jag men jag överraskas av att det är så mycket som jag känner igen... Jag hade trott att jag skulle få veta saker om Japan och japansk kultur när jag läste den - ungefär som jag kände när jag läste M/T och berättelsen om skogens under av Oe - men där går jag bet hittils i alla fall. Huvudpersonen är den femtonårige Kafka (taget namn) Tamura som rymt hemifrån och hamnat på ett bibliotek. Kafka pratar mycket med Oshima (som arbetar på bibblot) och de ämnen de berör är böcker (förstås, hur kan man INTE prata om böcker???) och musik. Det som överraskar och samtidigt gör mig lite beklämd (men jag vet inte varför riktigt..) är att allt de diskuterar är västerländsk litteratukanon och västerländsk klassisk musik. Visst släger de in namnet på någon tanka och haikudiktare också men referenser till t ex hur man ska leva för att vara en bra människa är uteslutande västerländska (gärna klassiskt grekiska typ Euripides och co..). Är det någon som känner till mycket om nutida japansk kultur som kan svara på om det är så i Japan nu att det "fina" är de gamla grekerna och inte de gamla japanerna eller de gamla kineserna? Jag blir lite besviken - men så kanske andra människor tycker om den "svenska" kulturen också? Har vi verkligen så lite att lära varandra?

Boken är i alla fall bra och översättningen är utmärkt av Eiko och Yukiko Duke!!! Jag försökte - när jag läst och gillat M/T - att läsa fler böcker av Oe men de var översatta via engelskan!!!!
-Superkasst, I assure you! så TACK! till Eiko och Yukiko Duke som gör det möjligt att läsa bra japanska författare även för icke-språkkunniga som jag.

Boken handlar inte bara om Kafka Tamura men även om den gamle mannen Nakata som kan tala med katter! Om du är en sådan som inte tycker om att läsa om män som kan tala med katter kan du redan nu bestämma dig att inte läsa "Kafka på stranden" men då kommer du att missa en spännande och annorlunda bok och jag ser mycket fram emot att läsa mer om Kafkas och Nakatas fortsatta öden och äventyr.

Nu är det ännu en gång dags för T så jag säger godnatt och parafraserar (nåja...) den en gång populäre nighthawk (all you old folks out there will remember Him!)
-Godnatt Sverige ....varthän ni än må dväljas....

Nu har jag läst ut ...

Blood Meridian och Skrattet och glömskans bok!

De var båda bra och jag önskar verkligen att många som jag känner läser dem. Speciellt vill jag gärna diskutera Blood Meridian så kom igen - läs den. Det är värt mödan. Jag vill inte skriva så mycket om boken och slutet här för att Kalle håller på att läsa den och jag vill vänta tills vi diskuterat den innan jag skriver så mycket mer om den. Jag har dock tänkt på en sak som utspelade sig i bloggvärlden och som jag lite känner att jag borde omformulera... Jag sa någon gång att jag inte tyckte om att läsa om personer/karaktärer som jag inte kunde identifiera mig med.... Har ni hört så dumt!! Jag vet faktiskt inte riktigt själv vad jag menade med mitt förhastade uttalande men efter att ha uppskattat en bok som handlar om meningslöst våld, skalpering och krig som livsfilosofi måste jag bara undra över min kommentars hållbarhet??

Jag tror att jag kan ha menat att om man läser böcker där man liksom känner att man förväntas identifiera sig med karaktären och att man förväntas känna igen sig i en roll - tex kvinnorollen - så vill jag bara sparka bakut och säga NEJ! I den här boken tror jag inte att någon förväntas känna igen sig i personernas skäl eller brist på skäl till att de gör som de gör (mördar och skalperar mm.). Däremot kan jag när jag läser den här boken förstå att karaktärernas handlingar är beroende av omgivningen, tidsandan och ett reellt hot om att själva bli mördade när som helst. Jag behöver inte identifiera mig med dem men jag behöver förstå vad som driver dem, deras bevekelsegrund för deras handlande. Jag tycker - fastän jag ibland önskade att huvudpersonerna skulle bli dödade - att boken är bra! Alltså behöver jag inte kunna identifiera mig med personerna i böcker jag läser! Det vikigaste för mig är allså att boken är intressant (duh, det är väl klart :) Jag kände bara att jag ville klargöra det för mig själv.

Så. Då var det uppklarat. och sagt. i cyberrymden. alltså är det sant? alltså är det läst??

Gokväll!

Skrattet och glömskans bok - Blood Meridian

Jag hade förlagt min bok igår och började lite smått på "Skrattet och glömskans bok" i stället. Den är så BRA! Jag har bara läst femtio sidor än men jag är helt på det klara med att jag kommer att tycka om hela boken. Det som är intressant när man läser två böcker samtidigt är
1. att se vilken man läser ut först och 2. att se om det finns några beröringspunkter mellan böckerna (tycker jag)

Blood Meridian handlar om Amerikas "vilda väst" på 1800-talet och både människor och natur avbildas skoningslöst och lite sorgligt. Man får som läsare följa "the kid" som är en ganska "vanlig" kille som man inte får veta så mycket om - annat än att man får veta hans handlingar. Det är nog lite fel att tala om honom som "huvudperson" får någon sådan finns inte i egentlig mening - det är Amerika/västern som är huvudpersonen. Det är inte en bok där man får veta karaktärernas tankar och därigenom se någon slags förändring/utveckling och det är heller inte någon trevlig pikareskroman utan mer som en film där det enda man vet är det man "ser" och "hör". Det finns mycket miljöbeskrivningar och ganska lite dialog och därför tar det lång tid att läsa och man behöver tid att tänka över det som händer/beskrivs. Jag gillar den mycket. Det finns en karaktär i boken - the judge - som samlar på saker i en bok. Han skriver ned dem och sedan förstör han dem. Han vill att han ska vara "den som bestämmer vad som får finnas" och han vill sudda ut det han inte gillar och få det att "aldrig ha existerat över huvud taget". The Judge är en intressant karaktär för man får veta relativt mycket om honom och han har (jag har läst ungefär halva boken nu) blivit bokens viktigaste person mer och mer. Boken handlar mycket om våldet och hur människor och natur påverkas av extremt våld men också om minne och glömska om brist på omtanke och om hur bräcklig "civilisationen" är. Jag är nyfiken på hur den kommer att sluta för just nu i boken känns läget för människan (som ras) ... De har nått botten (hoppas jag för hur mycket klarar läsaren..?) Det blir intressant att se om McCarthy ger oss en chans till försoning eller ...

I alla fall så ...

Jag läste ju den andra boken också. Skrattet och glömskans bok skrevs 1978 av Milan Kundera och jag har aldrig förut läste denne (så dumt av mig!) och den handlar om Tjeckien och dess människor som levt under Österrike-Ungern, Tjeckoslovakien/kommunister osv. Den börjar med att berätta om den kommunistiska historieförfalskningen som pågick där. Kundera berättar t ex om det faktum att de som styrde suddade ut fotografier av icke önskvärda personer från historien och aldrig nämnde dem igen. Boken ger dessutom läsaren hjälpfull historisk kunskap och det är ju aldrig fel. Den är skriven i olika episoder (jfr shortcuts) och jag har läst en och en halv hittils. Den första handlar om en man som vill sudda ut en f d älskarinna ur sitt minne för att hon inte passar in och för att hon är ful. Den här boken har ju inte heller riktigt någon "vanlig" huvudkaraktär (inte än i alla fall) och temat är liknande som det i Blood Meridian men jag har ännu inte formulerat någon smart tanke om glömska och minne men det kommer kanske?

Det är verkligen kul att ha två så bra och tänkvärda böcker på nattdukbordet samtidigt och det är synd bara att man måste jobba för brödfödan och inte hinner läsa så mycket men jag kommer alldeles säkert att komma tillbaka till dessa böcker när jag läst dem färdigt.

Nu bör jag avsluta för jag är lite långrandig kanske? Nå. Ni behöver ju inte läsa allt.
Godkväll!

The last Continent - Terry Pratchett

Jag har nu (för några dar sen) läst ut The Last Continent av Terry Pratchett men jag har inte skrivit någonting om den för den var faktiskt inte så bra. Det kändes som om Pratchett inte hade någon som helst idé om vad den skulle handla om mer än att den skulle driva med Australien. Nog är det lite roligt att läsa om en talande känguru men i längden vill jag också ha en handling som engagerar. Jag försöker febrilt hitta åtminstone ett ställe som jag gillade men .... Nej. Den gick ändå - på något konstigt sätt - att läsa ganska lätt. Det är förstås enkelt att läsa böcker av en författare som man känner till sedan förut men det var nog också bokens problem för mig. Jag har redan läst flera liknande böcker av Pratcett och är less på mallen.

En annan sak man kan vara less på (och det är jag) är Ellas magsjuka. Fy säger jag bara. Jag och Kalle har tvättat jag vet inte hur många maskiner sedan i förrgår men jag håller tummarna för att det ska vara över för denna gång...

Ta i trä.
spotta på en grå katt.
Släng salt på såren.

eller nått.. Whaterver works säger jag bara.

Ha en skön fredagkväll allenzammen!

Eremitkräftorna och caipirinha med döden

Så har jag läst ut två böcker och inte ens kommenterat dem .. Vad är det här för en bokblogg egentligen?

Det är väl bara att börja kommentera då: Eremitkräftorna av Anne B Ragde - fortsättningen på Berlinerpopplarna. Så här tänkte jag efter att ha läst den: "Den var väl bra..." men inte något mer. Jag tycker att den är en typisk "mellan-bok", den är inte "fristående" på något sätt för den fortsätter exakt där den förra slutade och slutar med en riktig klipp-hängare så att man bara måste läsa nästa bok. Jag kan bli lite sur på författare som gör på det här sättet (det gäller ofta fantasyserier också). De verkar ge ut en bok bara för att tjäna pengar i stället för att sätta ihop del 2 och del 3 till en bok som faktiskt har en början, en mitt och ett slut. När det gäller fantasyserier förstår jag bättre varför man inte kan slå ihop böcker (de är ju typ 1000 sidor redan) men den här boken "Eremitkräftorna" var bara kanske 300 sidor lång och skulle således kunna ha t ex 600 sidor utan problem med häftning o dyl.

- Ja, jag förstår att en bok-serie inte kan ha ett slutgiltigt slut i varje bok men ett "episod-slut" kan man väl ändå kräva? Den första boken "Berlinerpopplarna" hade ett slut som var överraskande och sammanfattande och var därför bättre. "Eremitkräftorna" var ändå klart läsvärd och jag är fortfarande nyfiken på hur det kommer att gå för karaktärerna så jag ska nog läsa nummer tre också.
Så till bok nummer två: Caipirinha med döden...
Jag har redan kommenterat boken en gång och då var jag irriterad på den och på huvudpersonen. Min tidiga uppfattning av boken har dessvärre inte förbättrats och när jag läste ut den blev jag enbart lättad över att den var slut. Tyvärr var det inte en bok i min smak kan man nog sammanfatta det.

Nu läser jag den tredje boken av Stuart McBride och den verkar lovande...

- I'll be back..

with more in depth (HAHAHA yeah right!) analyses of my reading material..

Strindberg!

Hurra! Jag har hunnit ända fram till Strindberg igen (i undervisningen)! Jag måste erkänna att jag är helt och hållet fascinerad och förtjust i denne otroligt tjusige och begåvade konstnär. Jag vet att inte alla - långt ifrån - tycker som jag men om jag kunde få träffa någon författare "från graven" skulle det vara just August Strindberg. Han är så fantastiskt känslosam och extrem i allt jag läst av honom och de pjäser jag sett ... riktiga nagelbitare! Jag kan bli så less på alla trivsamma och lagommma författare jag läser och jag tycker att det är otroligt att August Strindberg fortfarande kan väcka sådana känslor hos moderna läsare. Låt vara att jag inte håller med honom i att t ex "att vara kvinna är att vara ett sjukt barn" (fritt citerat från minnet - förlåt om det är fel) men håll med om att litteratur ska väcka känslor!

Nog tjatat, nu ska jag pusta ut. PUh.

Några rättelser och några boktips!

Jag har aldrig provat detta förr men jag hoppas att det går för sig... Jag känner mig tvungen att "publicera"/citera era fina kommentarer ni lämnat på min blåg. Om ni inte vill ha dem här kan ni bara skriva en kommentar så tar jag bort dem. (om jag känner mig snäll...) Kommentarerna är förkortade och jag har "fetat" till alla författarnamn jag hittat. Om ni vill läsa dem i sin helhet finns de ju kvar i kommentarerna till förra inlägget. Jag skulle också vilja kommentera era kommentarer men om ni vill läsa om det får ni fortsätta längre ner i texten.


Anna sa...
Så du har också läst Wassmo. En riktigt favorit hos mig!
Du som gillar deckare och vill läsa mera norskt borde inte missa Karin Fossums böcker.

Jag sa: Jag ska absolut läsa Fossum. Är det hon som skrivit om den där Puna (som någon älskar?)..

Margareta sa...
Din ex-kursare, som bor i Norge, rekommenderar nog inte Solstad (då jag inte har läst honom!) men jag vill däremot framhålla Carl Frode Tillers bok SLÄNT . Karin Fossum är en bra deckarförfattare (som din kompis skrev), men min favoritbok av henne är nog boken om dårhuset som heter DE GALES HUS. -Ojoj, jag gav visst två förslag som bägge handlar om knäppgökar...vad säger det om mig? För att rätta upp på det intrycket slänger jag in Lars Saabye Christenses HALVBROREN och Ingvar Ambjørnsen (bla har han skrivit böckerna om ELLING, som blev film)också. Det verkligt urnorska är HAMSUN och VESAAS, så vill du impa på norrmän läs dem.

Jag sa: Kära ex-kursare - har du då virrkelligen icke lest din Solstad? Är det att jämställa med att jag inte läst t ex Klas Östergren? Jag ska läsa alla dina rekommendationer har jag just nu bestämt (men Hamsun... Virkeligen? kanske...). Jag tycker att det är intressant att Ragde hånas i pressen för att hon skrivit en lättläst bok men så är det kanske alltid? Jag försöker frenetiskt komma på någon svensk bok/författare som fått samma behandling men ... Inte nu i alla fall. Jag försöker att vara öppen för om jag tycker att boken är bra eller inte och skita i press och sånt men det är förstås svårt och vissa böcker läser man kanske aldrig just för att "de är folkliga". Jag kommer så väl ihåg lärarinnan som skämdes för att hon hade en bok av Guillou på nattduksbordet...hehhee Själv läser jag t o m fantasy (herregud - håller hon fortfarande på med det..???) men det går viss tid mellan gångerna och jag är faktiskt ganska kräsen när det gäller den genren (till mitt försvar). Jag måste ändå erkänna att det ändå känns koolare att gilla t ex Pamuk än att gilla Giles Blunt (som jag gillar och dessutom läst flera böcker av - inte bara en som i fallet Pamuk). Nu kanske det sitter det säkert någon och tänker... "Koolt??? - Det är ju rå-nördigt att gilla Pamuk" men för mig är det nog så i alla fall... (om jag är ärlig - lite "parnassitteri" har väl de flesta i sig? Eller? Är det bara jag??)

jeps sa...
Glöm inte Erlend Loe. Jag höll på att skratta ihjäl mig när jag läste Doppler.

Jag sa: Hur kunde jag glömma Doppler!?? Förstås har jag läst den! och även Naiv Super men Fakta om Finland... puh...jag är fortfarande trött efter att ha läst 25 sidor för fyra månader sedan.

No er det nokk med Norgehistorier för denne gang.. (eller hur man nu säger...)

Berlinerpopplarna av Anne B Ragde

Jag förstår varför alla i Norge gillat den här boken - den är ju bra. Jag har förstått av min "gamla" studiekamrat - som nu är bosatt i Norge - att man egentligen ska läsa en författare som heter Dag Solstad och efter att ha liksom glidit in på Norge-banan med denna roman är jag faktiskt lite intresserad av att prova även denne - för mig okända - storhet. Jag har läst väldigt lite norska författare genom åren (den enda jag kommer på nu är Wassmo - av de moderna menar jag förstås..) men på något sätt blir t o m grisbönder (som finns i Berlinerpopplarna) mer intressanta om de är i ett annat land än Sverige. Jag har läst några böcker från Danmark förra året (Holst och Kaarsbøl) och Paasilinna från Finland (förstås!) men Norge ... Tunnsått. Det ska bli ändring på det! Annars är mitt favoritland (att läsa om) förstås USA - the land of opportunity!

Tillbaka till boken: Jag gillar att man inte får veta allt från början och jag gillar att det finns en känsla av att vara med om ett klassiskt drama á la Ibsen eller Tjechov eller Norén när man läser boken. Allt är med - den dysfunktionella familjen, hemska hemligheter, avundsjuka, överraskningar och sprit. Jag har för mig att i Noréns dramer brukar det också vara en scen där någon äter upp en burfågel eller liknande (de är ju olyckliga - och fulla...) men jag kan avslöja att i Berlinerpopplarna äts inga undulater upp - den är bra ändå. Det enda jag skulle vilja är att den skulle vara lite längre (men tycker jag inte alltid det?) eller att den skulle följa lite färre personer (endera alternativet fungerar för mig). Nu är det ju turligen så att uppföljaren handlar om samma familj så jag får raskt läsa den också tror jag.

Jag avslutar med att säga: Läs Berlinerpopplarna - det är en kos-lig norgehistoria.

Juleläsning hittils.. det kommer mer!!

Conny Palmkvists bok är inte lång alls (200 sidor) så den gick fort att läsa även om jag försöker att läsa riktigt noggrannt när jag läser en bok till min bokcirkel. I början när jag läste den tänkte jag (suck) "hur ska jag orka läsa ut den..." för jag gillade den INTE. Den börjar med att huvudpersonen Gustav (vuxen) får ett brev av Matilda (som han känt när han var tonåring). Brevet får honom att minnas sin tonårstid i byn Sorgen i Skåne. Om jag inte varit tvungen att läsa boken hade jag nog lagt ifrån mig den men nu fortsatte jag tappert och det är jag glad över. Mittendelen av boken där han "är" tonåring är väldigt mycket bättre än början och slutet och gör hela läsupplevelsen tycker jag. Jag håller med Lina Sjöbergs recension i mångt och mycket och tycker att ni kan läsa den om ni är intresserade av en mer detaljerad inblick i t ex språket hos Conny Palmkvist. http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/artikel_34437.svd
Jag undrar hur boken blivit om början och slutet varit lika bra som mitten och om boken varit dubbelt så lång? Eller om den varit ännu kortare? (utan början och slutet?) För även om jag gillade mitten av boken så måste jag undra om boken verkligen kan vara bra om inte början och slutet är det?? Det är faktiskt viktigt att ha bra börjor och slut också?

Nåväl. Efter att ha läst om en elak pappa i "Två hus vid slutet av en väg" satte jag glatt igång att läsa om en elak mamma i "Sharp Objects". Elaka eller otillräckliga/dåliga föräldrar fortsätter alltså att vara temat för 2007 för min del (i bokläsningssammanhang). "Sharp Objects" har fått CWA New Blood Ficiton dagger award och är en "deckare" på samma sätt som Stephen Kings "Lida" är en deckare eller på samma sätt som Karin Alvtegens "Skam" är en deckare.. Om ni förstår vad jag menar? Den handlar om Camille som är en lite misslyckad reporter i Chicago. Hon får i uppdrag att åka till sin gamla hem"stad" Wind Gap (population 2000) för att undersöka ett mord på en nioårig flicka. När hon kommer hem bor hon hos sin mamma, styvpappa och halvsyster (Amma 13år) i deras herrgårdsliknande hus i den rika delen av stan. Camille är snygg men orerhört misslyckad socialt och olycklig privat och hon mår mer och mer dåligt av att vara i närheten av sin familj. Boken handlar lika mycket om Camille och hennes förflutna som den gör om mordet, den handlar om mentaliteten hos människor i små samhällen och om hierarkier och att växa upp och den handlar om en elak mamma. Boken är jättebra och spännande även om man kan lista ut lite av handlingen i förväg och för er som gillar "obehaglig stämning" i böcker säger jag: Läs den.

God fortsättning för nu ska jag göra lunch åt min familj!

Jobbet och "En ukraisk traktor?"

Här är alltså den byggnad som jag huserar i under veckodagarna. Till synes helt oskyldig står huset där varje morgon och väntar på värnlösa arbetstagare att svälja för att klockan fyra spotta ut dem tillbaka till deras andra privata liv. Det kanske låter som om jag klankar ner på huset men det är faktiskt rätt trevligt, för att vara hemsökt, och jag trivs med jobbet för det mesta. Egentligen vill jag bara säga att det är dumt att stänga in sig i hur - även om de är fina - när det är en härlig klar höstdag. Efter att ha tagit dessa - fotografiskt sett utmärkta (?)- foton gick jag ut på en promenad faktiskt. Till höger ser ni den - inte lika vackra - skolbyggnaden där plågeriet av elever pågår friskt på många håll. De tvingas läsa, diskutera och analysera litteratur flera gånger per år och till och med - har någon sagt - torterar vissa (icke namngivna) lärare dem med starka verb (Hu.).

Men nu till boken. En liten berättelse om traktorer - på ukrainska är - så här långt - en riktigt underhållande historia om en familj som invandrat till England från ...Ukraina. Bara titeln gör boken läsvärd tycker jag. Den påminner om Smiths Vita tänder men är inte så fasligt lång som jag kommer ihåg att Vita tänder var. Allt som allt: lovande. Men. Varför är storasystrar alltid så beskäftiga och konventionella? Jag vill läsa om en trist och lite elak lillasyster någon gång för de får alltid vara så alternativa och fria och nu kräver jag upprättelser åt storasyster!! Tänker inga författare på oss stackars storasystrar och hur vi känner oss eller är alla författare lillasystrar? Man kan ju undra om det föreligger en konspiration? Ugglor gömmer sig i författarmossarna och var hundarna är i deras garderober kan man ju undra över lite innan man köper "storasysterdissandet" med hull och hår. Alltså: Fram för mer dumma småsyskon och på med lite hjältegloria på de stora tack!!

Until next time. "Be careful out there"

Duck City

Jaha,
Nu har jag läst ut den. Det kändes uppfriskande att läsa en satir - och roligt! John von Andersson är precis så läskigt kapitalistisk som Joakim von Anka och "kriget mot fettet" känns ju ständigt lika aktuellt faktiskt. Jag har läst Lena Anderssons första roman Var det bra så? (det var ingen regelrätt satir utan mer en kritisk skildring av förorten och fördomar folk har om hur det är att växa upp i en förort..) men jag gillade den inget vidare. Jag tänkte nog inte läsa någon fler bok av henne efter den men så var ett utdrag ur Duck City med i texthäftet till förra terminens nationella prov i svenska B och jag var "fast".

Jag gillar satirer i allmänhet men det är ju inte så vanligt nuförtiden att författare väljer just den formen att skriva så det var kul. OJ. Nu ska jag visst vara en bra mamma och laga mat och hjälpa till med "läsläxa" så jag får avsluta senare.

Nu är jag tillbaka. Jag ville bara dela med mig av ytterligare ett citat - denna gång från Duck city: Vi kommer att ha facism i Duck City, men vi kommer att kalla den demokrati. Så underbart! Plötsligt fick jag lust att läsa om Animal Farm.

Gyd bii!

Mig äger ingen del 2

Hej,
Kanske var jag lite kategorisk när jag beskrev boken förra gången och jag vet inte om det blir bättre nu men jag gör ett försök. Det jag tycker är bra med boken är att hon visar sin pappas liv på ett osminkat och ärligt sätt.

Jag tycker att hon beskriver sin pappa på ett kärleksfullt sätt och att hon egentligen inte väjer för att tala om att han har problem med t ex alkohol. Vad jag saknar - och som väl boken inte egentligen handlar om - är mer av flickans tankar och mer om hennes liv. Boken handlar ju faktiskt om pappan.

Det är mera som ett barnsligt trots från min sida..typ "jag förstår att allt inte är svart/vitt men jag tycker ändå att han är dum".

Vad jag vill säga är att jag gärna diskuterar boken med någon annan som läst den eftersom jag ändå tycker att man kan diskutera många saker som Linderborg tar upp.

Nu till någonting helt annat:
Jag jobbar hemifrån idag (hurra!) men jag har faktiskt rast nu. Bara så ni vet.

Nu läser jag Den förlorade sonen - en helt annan slags bok.
Bye.

Mig äger ingen

Hej blogg,
Nu har jag läst ut boken. Som jag lovade. Visst är jag duktig? Efter att ha läst ytterligare 200 sidor måste jag nog säga att min ursprungliga (superdjupa och filosofiska) analys (?) av boken håller i sig. Den säger mig inte så mycket alls. Jag har svårt att förstå hur flickan (Åsa) kan idolisera sin pappa så mycket när han hela tiden dricker och ber henne ljuga åt honom. Jag är nog för syster-duktig i mitt sätt för jag tycker det är hemskt och inte alls excentriskt att pappan inte borstar flickans tänder och att han dricker en massa alkohol nästan dagligen. Boken är skriven som en slags hyllning till pappan känns det som och jag förstår inte det antar jag. Jag kan se att det inte är lätt att ha "fri vilja" att ändra sin livssituation när man är i pappans skor men jag tycker ändå att om man har ansvar för ett barn så borde man verkligen tänka till! Kanske är jag kategorisk och fyrkantig men jag har svårt att se "det romatiska" i fyllehunden. Jag tror att boken skulle kunna vara bra att diskutera t ex på en bokcirkel men jag håller som sagt inte med författaren om allt.

Det jag saknar om jag jämför den med Svinalängorna är humorn och det finska svårmodet som så påminner mig om min uppväxt i Tornedalen. Jag antar att någon som växt upp i närheten av Västerås känner att den här boken är bättre än Svinalängorna av samma orsak, eller så kanske de inte tycker det alls, vad vet jag? Jag är i alla fall inte olycklig över att ha läst den, för en hade sina poänger.

En bok som jag verkligen kunde ha levt utan (som jag läste i somras) är dock Den siste tempelriddaren av Raymond Khoury. Den av er som någon gång dissat Da Vinci koden kan tänka att "oj, så himla bra den här boken är I SIN GENRE" för Tempelriddaren är verkligen INTE bra. Jag vet inte varför jag ändå läste ut den men jag har nu ett uppdrag till Er kära bloggläsare (om ni finns där ute?).

• Har Du läst en dålig bok i år?
• Vilken?
• Läste du ut den?
• Varför?

Till sist vill jag bara ge Er några citat från min dag idag. (För att ni ska tycka synd om mig? -Nej. För att illustrera hur man kan ha det en bit in på höstterminen bara :)

• "Mamma, jag fryser och jag har ont i halsen" (Moa 7 år)
• "Mamma, jag måste kräkas" (Ella 4 år)

Det är som det är. Men de mår ändå förhållandevis bra, så oroa er inte, jag bara tänker på att ett problem sällan kommer ensamt. Sant.

Au Revoir

Får man läsa Harry Potter?

Jag har just läst den sjätte och sjunde boken i (barn)serien om den glasögonprydda trollkarlen Harry Potter och funderar på om man som vuxen verkligen "ska" läsa sådana böcker. Jag har sett alla filmerna med stor förtjusning (!) och läste för några år sedan den första boken i serien. Då tyckte jag att den var barnslig och full av stereotyper, skriven med bara huvudsatser och rent tråkig att läsa. Efter att ha sett den femte filmen ville jag ändå veta "hur det gick" för HP och nu när den sista boken fått sådan publicitet blev jag nyfiken på att se om Rowling hade dödat Harry eller inte.

Jag blev postitivt överraskad av böckerna och sträckläste dem på några dagar. Det var nog bättre att läsa dem på engelska och jag tror att jag måste komma fram till att ungdomsböcker faktiskt kan vara lite roliga de också. Jag tycker annars INTE om att läsa ungdomsböcker även om jag borde läsa dem för att hålla mig a jour med vad eleverna läser. Tyvärr. Jag är därför lite stolt över att jag läst HP (tror jag) för nu är jag lite mer ungdomlig?Hipp?Cool?
-Näh
Men roliga var de i alla fall och jag förstår varför många läser dem.

Nu ska jag hämta barnen på kalas men kanske blir det fler utflykter i ungdomsböckernas värld i fortsättningen. Omväxling är ju som sagt bra.