läsning...

Kära blogg,
Just nu läser jag tre! böcker samtidigt. Kanske ska jag säga att jag INTE läser tre böcker för alla tre verkar ha "stannat av" - förmodligen p g a att jag läser dem samtidigt - och jag kan inte bestämma mig för någon av dem. Puh. Snacka om i-landsproblem. Buhuu stackars mig som inte kan bestämma mig för vad jag vill läsa... hehe. Tyvärr måste jag också ...jobba...puh och därför har jag inte orkat läsa så mycket som jag skulle vilja för att komma mig in i någondera bok. (kan man verkligen säga "någondera" - ska det vara "ingendera" eller? Det är sent och måndag - det är min ursäkt...)

I morgon kanske jag har bestämt mig... Vi får se. Nu ska jag göra T och vara trevlig med Hus-banden.

ungdomsböcker...

kära blogg,
Igår hade vi inget internet hemma!!! Vad jobbigt det var! Konstigt att man blir van vid bloggande och surfande så fort och att jag blev så störd av att "sidan inte kan visas". Jag måste skärpa mig och inte sitta vid datorn så mycket kanske? Nåväl. Jag tänkte skriva för att säga att jag läst en ungdomsbok!!! Detta är oerhört för jag läser aldrig ungdomsböcker (nåja - Harry Potter har jag ju läst men den räknas väl som inte?). Det är möjligt att jag är en riktig ungdomsboksslukare egentligen men att jag bara inte vet om det?

Så här tänker jag: en ungdomsbok är en bok som handlar om tretton - sextonåringar, gärna om kärlek, om att växa upp, om droger, fester, skolan etc. Den är kort, har ett vardagligt språk och den är bara riktad till en specifik målgrupp. (Att sedan ungdomar som grupp läser helt andra saker än ungdomsböcker är en annan sak.) T ex är "Det är slut mellan rödluvan och vargen" av Mazetti en ungdomsbok (jag har faktiskt läst den och den var rolig men det är inte själva poängen här) medan "Svinalängorna" inte är det (fastän den handlar om ungdomar).



Håller ni med? Hur skulle ni definiera en "ungdomsbok"?



Hur som helst så har vi fått OK av il chefe att läsa böcker som KPU och då har vi bestämt oss för att vi ska läsa de engelska böcker vi har för A-kursen. Sagt och gjort - jag gick till vårt lilla men fina bibblo och lånade "Crazy Love" av Eric Brown. (förlaget Barrington Stoke ger ut engelska böcker för dyslektiker och deras layout och språk passar bra för våra elever och a-kursen). Boken handlar om en tjej (Trish) som är en "bitch" och 15 år. Hon gör misstaget att blir ihop med en "dork" och hennes "kamrater" gillar verkligen inte det. Boken är helt OK och slutet är lite överraskande faktiskt men den tog ungefär 30 minuter att läsa!! Jag gillar långa och tjocka böcker där man får följa karktärernas utveckling och - handen på hjärtat - hur mycket utveckling hinner man med på 30 minuter? Det är synd att vi bara har tid och ork att läsa så här korta böcker i skolan men jag förstår eleverna också för de har ju inte bara engelska som ämne (de har typ 15-16 olika ämnen!!). Hm. Jag tror att de flesta skulle gilla längre böcker mer om de bara gav dem en chans men det blir nog svårt... Ljudböcker är ett fantastiskt bra alternativ för dem som gillar dem (inte jag).

I kväll ska jag på fest som landstinget - divisionen för kultur och utbildning - har ordnat för sina anställda. Egentligen är jag supertrött men man ska passa på när arbetsgivaren vill göra något roligt tycker jag och det kommer säkert att vara roligt bara vi kommer dit.



ps. Jag kom just på att jag lätt kan läsa fler böcker detta år om jag läser fler "ungdomsböcker" i den här stilen (och därmed sätta "rekord" i antal... heheh) om det nu är antalet man vill åt vill säga...

Whitesnake - a trip down memory lane...

Jag tänkte skriva lite om att jag blev så glad idag av att höra "Still of the Night" med Whitesnake men nu är jag lite sur i stället för att det är så svårt att få in en video i det här inlägget. I alla fall så hade jag den andra bilen idag (som Kalle brukar ha) och jag blev bara så glad av att höra Whitesnake (som Kalle hade i bilen)! Det var tider det!? Jag och min kompis var - av någon outgrundlig anledning kanske - helt förhäxade av David Coverdale när vi var "små" och ni får hålla med om att det fortfarande rockar (fett - som dottern säger).

Här får ni hålla till godo med en fin bild på Coverdale (från hans glas dagar?)

Nu har jag trixat med bloggen så mycket att det redan är läggdags för mig (arma jobbslav..) men ni kan se videon till vänster. Gör det!!

Godan nattur allihopur!

Så har det börjat........jobbet..

Puh. Nu är man tillbaka till rutinerna och jobbet och lämna-på-dagisochskolan igen. Det känns helt OK faktiskt - även om jag gärna skulle vara ledig lite lite till. Fast. Eleverna...börjar inte förrän i morgon så något riktigt jobb har det väl inte egentligen varit frågan om.. Eller? Jobbar vi bättre utan de där eleverna, som bara envisas med att vilja vara med på något hörn? Jag känner mig lite mörbultad efter att ha stigit upp brutalt tidigt (06.30) och sedan jobbat till halv fem så jag tror att jag ska läsa "Caipirinha med Döden" i stället för "Blood Meridian" eftersom den är på svenska och verkar lite lättsammare. Jag börjar på båda så får vi se vilken det blir att jag läser först.. för allt som finns att se på teve verkar tröstlöst dåligt.

Vi får hoppas att teveförfattarna i USA kan hitta en lösning med arbetsgivarna så att vi får se nya bra avnitt av House snart! Hoppas hoppas...

:) Elinor

Skumtimmen

Så avslutas jullovet och boken ungefär samtidigt. Puh. Jag blev lite besviken på boken måste jag erkänna. Boken hade fått strålande bra recensioner vill jag minnas och i och för sig kan jag väl förstå det men.. Jag tycker inte om deckare där man inte har en chans att kunna klura ut vem som "gjort det" förrän i slutet. HM. Låt mig förklara: Det är förstås bra om man inte vet vem mördaren är - för det betyder att författaren är bra på att dölja "hemligheten" och man blir mer och mer intresserad. Det är däremot inte bra om författaren bara undanhåller läsaren fakta som gör att man ska kunna lista ut vem som är mördaren. Jag tycker att författaren ska "plantera" lite så att vi läsare kan känna oss smarta men bara nog mycket för att vi inte ska veta hur det ska gå. Det räcker liksom inte att mördaren och huvupersonen träffats av en slump i tre ointressanta minuter i mitten av boken för att jag ska bli nöjd. Nä. Inte då. Jag är kräsen av mig. Eller? Har jag inte läst nog noggrannt? Kanske?

Jag antar att jag är lite less på den typen av deckare också? Det känns som om jag läst många "en-hemlighet-ur-det-förflutna-dyker-upp-och-får-konsekvenser-deckare" på sista tiden och jag är less. Jag tycker att det verkar som om många svenskar jag läst är svaga för den här "genren" (Läckberg, Åsa Larsson, Karin Wahlberg, Alvtegen osv) men jag antar att engelska författare som t ex Robinson och Kelly också kan räknas dit. Jag har i stället fastnat för "ensam-luttrad-bitter-cynisk-rolig-lätt alkholiserad-polis-deckarna" som jag läser med stor behållning inte bara för mordlösning men även för beskrivningar av samhället och polisväsendet och utveckling av karaktären - som ofta återkommer i bok efter bok och utvecklas till att bli mer och mer bitter (ofta).

Om ni gillar Agatha Christie och liknande kan ni säkert gilla "Skumtimmen" som är välskriven och utspelar sig på Öland (ett plus tycker jag som inte läst någon bok som utspelats där tidigare). Själv tror jag att jag ska fortsätta att odla mina bokpolis-bekantskaper i stället men nu ska jag läsa en "Western" av min nya favorit Cormac McCarthy.

Godnatt alla!

Gloom

Jag vill bara rekommendera ett roligt och lite annorlunda kortspel som jag fick av min eminenta lillasyster tillika kulturtant Frida. ( http://yllenyllet.blogspot.com/) Spelet går ut på att man ska göra livet så jävligt som möjligt för sina egna karaktärer (varje spelare får en familj bestående av fem karatärskort). När ens karaktärer mår som sämst ska man - döda dem! Den vars familj skrapat ihop flest "minuspoäng" vinner spelet. Om man vill vara elak mot en motspelare ska man alltså ge spelarens karaktärer lycka t ex "a happy marriage" + 10. hehe. Men det roligaste är ändå att se vad som händer med de stackars figurerna t ex "dödad av figur-häckklippning" :)

Spelet är lite komplicerat första gången så jag rekommenderar ett blygsamt intag av alkohol (om det nu är någon som skulle få för sig att hänge sig åt sådana saker när de spelar sällskaps/kortspel...) och en slags senare tidsgräns till midnatt (ungefär ... det beror förstås på dygnsrytm och liknande men ...)

Godnatt! (jag försöker vända tillbaka dygnet inför den stundande jobbveckan men det går... sådär...)

No Country for Old Men - Cormac McCarthy

Jag har läst ut den. "No Country for Old Men" var lite annorlunda än andra böcker jag läst. I början vet man inte riktigt vad den handlar om eller vem den handlar om men det löser sig om man fortsätter läsa. Författaren byter person utan att tala om det och i många stycken skriver författaren bara typ "the man sat on the porch of the house waiting.." . Det kan vara lite irriterade att man hela tiden måste stanna upp och tänka "vem handlar det om nu då?" men det är också väldigt roligt och ovanligt och eftersom jag ofta läser (alltför?) snabbt är det utmanande att läsa en bok som är skriven på det sättet.

Handlingen: En man hittar två bilar i öknen. Alla personer är döda - har dödat varandra - och mannen hittar en väska med pengar och en massa droger. Han tar pengarna och här börjar saker och ting sättas i rörelse. Jag kan förstå att de har gjort en film av boken (kommer ut snart på en bio långt bort eller nära dig!) eftersom handlingen är rapp och rafflande med många vändningar. När jag läser boken känns det dock som om att även om det händer mycket så är läsningen långsam och eftertänksam (säkert ett resultat av hur boken är skriven). Det blir en intressant spänning mellan snabb handling och långsam läsning som jag inte riktigt kan sätta ord på.

Jag rekommenderar verkligen boken om ni gillar ett annorlunda språk och en snabb och våldsam handling inte skrämmer bort er. En sista sak bara: Cormac McCarthy sätter inte ut " när han skriver dialog så om ni verkligen ogillar det så kan det bli svårt att uppskatta boken.

Ciao!